Sagan om vårt uppflytt till Högre klass spår

Söndag den 6 augusti hade vi sovit hos Linnea eftersom att Linnea & Prim hade tävlat appellklass dagen innan med ett fint godkänt resultat. Jag fick på lördagkväll världens tokil om att "JAG MÅSTE ÅKA OCH TRÄNA SPÅRUPPTAG", så det gjorde vi, fastän vi egentligen behövde sova ;) 6 upptag kände vi på och jag fick en tydlig plan i mitt huvud om att jag dagen efter inte skulle köra ett spontanupptag utan vara väldigt nog med att gå in långt ifrån starten, se om hon spontant tar upp spåret redan där, men sedan verkligen vara noggrann med att stanna upp innan starten och visa på spåret. 
 
06.00 var vi iväg på morgonen. Upprop 07.00 och jag drog startnummer 2 av 16 st, tror jag vi var. Inte optimalt alls med det startnumret. Dels började vi med lydnaden vilket jag ogillar. Egentligen endast en smaksak, såklart. Det är så mycket mer avslappnat att få börja med att göra sin grej i spårskogen. Sedan tyckte jag att det kändes stressigt att inte få se någon hund innan. Men någon måste ju börja, så är det ju, och någon måste även ha startnummer 2. Denna gång blev det vi. 
 
Jag värmde upp Härja enligt planen jag hade knåpat ihop kvällen innan. Apportavlämning, lättsamt kryp, lite kommendering i fotgående. Sedan satte vi oss och bara myste i väntan på vår tur. 
 
Dags för lydnaden. Två planer körde parallellt. Någonting jag inte ens funderade på att bry mig om väl där. Härja skulle aldrig få för sig att sticka dit eller låsa sig eller liknande. "Det värsta som kunde hända" kändes som att det skulle vara att hon kikade lite. Så det kändes lugnt. Det kändes bara som en lärdom att sätta ner i erfarenhetsbanken liksom. Likväl blev jag enormt nervös - för vad vet jag inte, när vi transporterade in oss på planen. Lång transport också, så väl framme på startpunkten (vilket jag hade gormat och gått väldigt oklart till) visste jag knappt vad jag eller hunden hette. Jag har nog aldrig varit så nervös när jag har tävlat med Härja tidigare. "Varför" förblir ännu oklart. Ibland är det väl bara så, I suppose. Det måste få kännas okej det med. 
 
 
 
 
 
Fotgåendet är jag nöjd med. Over all. Hon blev lite överrumplad över att det kördes på planen bredvid. Inte så konstigt, då vi aldrig har gjort så förut (i tävlingssituation alltså), så det tänker jag verkligen inte lägga någon större vikt vid. :)
Hon missade att sätta sig i en halt, eller satte sig sent, och några svängar var crappy. Det är ju kostsamt såklart. Men annars är jag väldigt nöjd. Rom byggdes inte på en dag, och så heller inte vårt fotgående.
Betyg: 6,5-7 med kommentarerna: "sent sätt, släp vid sväng" - "sent sätt, ojämn pos, vid sväng"

Framförgåendet kändes ok. Av någon anledning hade tävlingsledaren himla himla bråttom. Både i detta moment och i transporterna. Flera gånger blev jag uppmanad att skynda mig. Bokstavligt talat, "skynda dig nu". Jag ba "eh jaha". Men när han frågade om jag var klar inför framförgåendet när jag står böjd och fixar halsbandet sa jag vänligt men bestämt "nej, jag är inte klar". När jag var klar satte vi igång. Transporterna har hon blivit lite "låsig" i. Hon tänker så himla mycket på att hon ska springa framåt liksom. Men det gör ingenting. Halterna är inte bättre än sådär i dagsläget, så jag är nöjd :)
Betyg: 8,5-8 Kommentarer: "drar något" - "drar"

Läggande under gång var starten dålig, men det var någonting som domarna inte brydde sig om och belönade oss med 10-10. 
Inkallningen, katastrofalt tempo. Ovant för att vara Härja, så vi får träna med mer störningar tänker jag.
Betyg: 9-9 med kommentarerna "Tempo" för den ena domaren och "avslut" för den andra. 
Krypet var hennes bästa utförande på flera veckor! Heja Härja! Vi har haft problem med att hon har tyckts känna att det har varit tungt och rest sig i tid och otid. Jag hjälpte henne därför med ett EK 
Betyg: 9-8 med kommentarer: "avslut" - "DK"

Apporteringen verkar spöka på tävling. Förra gången la hon sig på halva sträckan med apporten - "WHAT?" och nu kändes det som att hon skulle komma in i en fin ingång och sen ba "HEJRÅ" tog hon en lov. Vi har nog helt enkelt en liten "konflikt" i ingångarna och att hon inte känner sig säker på dem. Så det ska vi träna upp :) Betyg: 7-7 Kommentarer: "Avslut, DK" - "Vid sväng vid avslut". 
Hoppet: Heja Härja! Hon fick bra djup på uthoppet vilket vi har lagt endel tid på. Inga DKn behövdes heller, så det är jag väldigt nöjd med :D
Betyg: 10-10
 
Jag är nöjd ändå. Kände mig nervös och förvirrad, samtidigt som tävlingsledaren kändes irriterad över att jag inte ställde upp rätt. Tråkigt såklart. Tur att det inte var första gången jag tävlade, då hade jag kanske aldrig vågat göra om det, helt ärligt. Men nu vet jag ju att de allra flesta Tävlingsledare är superduper trevliga och vill att ekipaget ska få en trevlig tävlingsstund utan nervositet :) Well well. Jag räknade ut att vi behövde 8-8 på spåret och 10-10 på upptaget för att klara ett uppflytt utan budföring. Pirrig känsla, på ett bra sätt! Budföringen skulle gå sist på dagen och vi har ju haft strul med den i skogen, så att slippa den hade ju varit FANTASTIC. 
 
Vi for till skogen. Fort som attan blev det vår tur. Jag bad Linnea fråga domarna vad vi fick för betyg på påsläppet så att jag skulle veta det direkt vi kom i mål. Spårskogen var jättefin. Vår start var i upptagsrutan som hade använts till ett elitspår dagen innan. Smart av arrangören :D Halvtorr tallhed. Vi selade på och tog en ordentlig marginal till startvimpeln. Härja spårade som en liten dammsugare bara efter någon meter (fortfarande inte framme vid startvimpeln), så jag (hör och häpna!) struntade fullständigt i min tidigare plan om att stanna henne. Hon var så jävla säker så jag kände ba "go for it", stanna själv upp vid starten, lät linan löpa med lite motstånd. Härja tuffade på som bara den. Jag hakade på, domarna avvek, vi hittade första pinnen. Lyckan var total!
 
Jag glömde starta min dog track app, jävla röv. Det känns ju alltid viktigt att ha koll på tiden. Precis när jag kommer på det får jag ett sms från Linnea som har skrivit starttid och betyg. Alltså vilken stjärna! 
 
Det rullade på. Vi hittade två pinnar innan jag blev helt mindfucked. Vi hade gått i ett U så jag såg liksom starten och kände ba "ne detta måste vara fel, hon måste ha börjat spåra gårdagens elitspår eller något", precis då vinklar hon klockrent 90 grader höger och vi hittar senare en till pinne. Spåret var klurigare än vad det såg ut från vägen. Det var några dalar och uppförsbackar. Härja brukar alltid ha lite sug att dra ner i dem, men denna tävling klarade hon av att både gå längs kanterna, men också tuffa på nerför och uppför. Jag är rätt säker på att vi tappade en pinne nere i en dal där det helt plötsligt blev ris upp till mina knän. Härja såg ut att tänka "vi måste komma förbi detta, för mitt spår fortsätter på andra sidan" och glömde kanske att ha på näsan i riset som var lika högt som henne. Vad vet jag, men så var känslan efteråt. Med lite mer rutin, skulle jag ha stannat henne där och påminnt henne. Kanske bett henne leta pinne rent utav. Men man lär så länge man lever. 

Därefter kändes det alltså GIGANTISKT långt till nästa pinne (eftersom att vi hade tappat en eller två där mellan). Jag kollade på klockan. Vi hade då 3 pinnar och jag visste att vi behövde 2 till + slut. Vi hittade 4e, och då blev jag skitnervös! "Måtte vi hitta en till nu, snälla snälla snälla". vi hittade 5e och då släppte nervositeten. Vi kom mot vägen och hittade slutet! Glädjetjut! Väl ute på vägen fanns det ingen mottagare där, men jag visste ju att vi hade klarat det inom tiden. Jag såg mottagaren som stod och plockade ner vimplar längre bort. Well well. Vi klarade oss inom tiden och jag var 90% säker på att vi hade klarat uppflytt redan här. 
 
Väl tillbaka på klubben hade de skrivit upp allas "halvvägs-resultat". Vår lydnadspoäng stod alltså där, så jag plussade helt sonika ihop det jag visste att vi hade på spåret och upptaget och fick glädjebeskedet att vi hade klarat uppflytt med 8 poäng. Då meddelade jag att vi avstår budföringen. Många frågade "varför då?". Svaret är helt enkelt att jag kände att "varför ska jag liksom traska 150 meter med henne, ställa upp, och sedan har hon ingen aning om vad hon ska göra... och då ska vi liksom bryta och gå tillbaka. varför ska jag avsluta med det?". Nu avslutade vi istället med spåret. Trygg i mitt beslut myste vi bara på resten av dagen med våfflor, valpmys, kollade på skydd mm. 
 
Min tvååriga numera Högre Klass Spårhund. Så himla glad i henne och allt jag får dela tillsammans med henne. 
 
Spåret var inte perfekt med tanke på att vi tappade två pinnar. Vi avstod budföring och plats och lydnaden hade kunnat gå bättre den med, men vet ni vad? Det spelar ingen roll. För vi har inte tränat bättre än det vi lyckades presterade denna tävling. Det är ju då också orimligt att kräva betyg på tävling som man inte ens presterar på träning... Härja kämpade på och gjorde, som alltid, sitt bästa efter förutsättningarna jag har gett henne. Jag är jätteglad och nöjd.
 
Nu ska vi istället för att sikta på Högre Klass faktiskt sikta på Elitklass direkt och tänka att Högre Klass är ett delmål, en mellanpassage. Med det sagt låter det som att jag bagatelliserar Högre klass och så menar jag absolut inte. Tvärtom. Det jag menar är att många moment ur Högre Klass är återkommande i Elitklass. Dessutom många moment som känns svåra att träna om ifall man har hastat igenom inlärningen. Då tänker jag på framåtsändande, inkallning med ställande och läggande, spårupptag, uppletande och så. Det jag inte vill göra är att kasta ihop momenten inför Högre Klass och hoppas att vi "turar" in ett uppflytt. Varför ska vi göra det? För att flytta upp till Elitklass resten av Härjas liv, med moment som är ihopkastade och svåra att träna om? Nu siktar vi på Elitklass helt enkelt (läs: jättesvårt!) 
 
Men för första gången i Härjas karriär ska jag inte sikta på en specifik tävling. Vi ska träna, träna och träna, och när jag känner att vi är redo ska jag anmäla till tävling. Inte en dag tidigare. Tävlingsabstinensen ska istället få stillas med lydnadstävling, och eventuellt lite Nosework. Brukset ska i godan ro få växa och gro "på sidan om". Nu gäller kvalité före kvantitet. För vet ni vad? Det är inte "först till eliten som vinner", det är "Bäst i eliten som vinner". Bokstavligt talat. Jag ser fram emot träningen som attan! Men först har vi slappat endel. Men nu jäklar börjar "höstterminen" med buller och bång. Heja heja! 
 

Uppladdning

Vi försöker ladda inför vår nästa lägre klass spår-start om 1,5 vecka. Jag älskar att tävla med ogillar starkt att träna inför tävlingen efter att anmälan har gått ut. Dvs försöka få ihop allt så bra som möjligt. Det känns som att det är så mycket att tänka på och att man då helt plötsligt aldrig känner sig klar. Jag skulle inte säga att det är en prestationsångest, mer bara en "fan vad det är mycket nu"-ångest, eller något liknande obegripligt. Samtidigt har ett nytt jobb som tar mycket energi, håller två kurser på klubben, sitter i styrelsen, arrangerar tävlingar med BoL/IPO (verksamhetsgrupp för bruks, lydnad och ipo). Så det är helt klart lite mycket nu. Brukset tar också sådan enorm tid. Man ska hinna spåra, och inte bara spåra... utan man ska hinna träna på korta spår, långa spår, tätt mellan pinnarna, långt mellan pinnarna, många pinnar, få pinnar, spårupptag, blöta marker, torra marker, uppförs, nedförs... ja ni hajar. Man ska hinna träna budföring med en skytt, sen har vi ju lydnaden som inte är så bara heller.
 
Så just nu är jag inte så laddad, tyvärr. Just nu är jag bara sugen på att ha en period med "bara vara", eller på sin höjd träna lite tävlingslydnad, då det är mindre tidskrävande att bara gå ut på gården och träna det. Men jag vet också att det är så med mig - Jag är en period:are, vissa stunder älskar jag en sak för att sedan var spyless på de dagen efter, behöva ge det en vecka och sedan vara tokladdad igen. Lite så är det just nu. Men det är okej. Det måste få vara okej.
 
 
Spåret går i alla fall bra. Hon är spårnoga och pinnsäker. Ibland när det går lite fort kan hon missa en pinne, så jag måste tänka på att hela tiden arbeta med linhanteringen och läsa henne ordentligt i linan, så att hon verkligen är noggrann. Vi har fortfarande svårast för blöta terränger, så jag måste försöka få till några spår på blött innan tävlingen.
 
Inom lydnaden har vi jobbat mycket med starter i fotgåendet vilket har gett resultat, heja! Apporteringen jobbar jag med att få henne ännu säkrare i ingångarna för att inte få något slarv på vägen in. Framförgåendet på att få raka halter, vilket går bra men jag tror att det är för kort till för att få till en "quick fix". Hoppet jobbar vi med att få henne att tänka längre bort från hindret, annars sätter hon sig gärna hindret typ ;) Krypet har vi tappat lite pga utebliven kontinuerlig träning. Jag planerar däför att hjälpa henne på tävlingen med ett EK om det behövs. Tills tävlingen tränar vi lättsamma pass med krypet. Hon ska aldrig få känna att "åh nej det här är tungt", utan hon ska bara känna sig kung på det hon gör. För det är ju precis så jag känner om henne. ♥
 
Budföring i skogen är ett enda stort kaos. Eller ja, kaoset ligger i att hon inte har rätt målbild, utan tänker "sök" när vi är i skogen. Så hon vindar in skytten och är laddad för att springa dit på mitt "marsch"-kommando. En liten fågel viskade även i mitt öra att det mest troligt blir budföring i skogen på tävlingen.... så det känns lite omotiverande typ. Jag har ju ingen annan än mig själv att skylla pga för lite träning... Men vi får helt enkelt försöka sikta på att lydnaden ska sitta och att vi i spåret ska tappa max en pinne, så kan det gå vägen ändå :D Heja Julia, friskt humör! ;)
 
I övrigt har jag nu bara en träff på valpkursen som jag och Johanna håller och 4 kursträffar kvar i startklass lydnads-kursen som jag och Linda håller. Kul kul! Om 3 veckor åker även jag och Härja mest troligt till Finland och vallar tillsammans med Cari. Spännande!
 
 

Sök-kurs och tävlingssug

 
Sista helgen i maj gick vi Boden brukshundklubbs första kursläger. 2 dagar sök för Kristina Svensson började vi. Det var fantastiskt roligt och lärorikt! Det var vi och ett ekipage till som var nybörjare och sedan 5 elitekipage.
 
 
 
Jag fick en lite annan syn på hur viktigt det är med raka skick och hur man kan träna dem: Pop-ups! Jag visste sedan tidigare om metoden men då var jag rädd för att fastna i hjälp-träsket, men så som Kristina förklarade - att det bara ska ge en riktning (och sedan inte kunna synas mer än att de får en målbild om var de ska springa) och framförallt - ett "muskelbeteende" att springa dit handen pekar, känns helrätt. Superbra!
 
Angående våra markeringar så gav hon tips om att börja leka in markeringarna (skallet) i belöningarna. Alltid när hon hittar så ska figuranten kasta belöning bakom henne, INNAN hon hamnar i knäet ;) Mycket viktigt ;)
Så i torsdags testade vi detta för första gången i skogen med Hannah och Stina och jävlar i min lilla låda vad en sådan liten grej gav MEGA-RESULTAT :D :D Kastad halv kötbulle när hon kom och direkt förstod klok-ungen att hon skulle lägga sig ned och skälla. Kastad köttbulle, lägga sig ned och skälla. Jag gick ut och stod och tittade på lite. Hon är inte alls brydd om mig i sitt markeringsarbete, än så länge. Så sedan valde jag att belöna vid mig med megabelöning tillbaka till stigen.
 
Snapchat är bra till mycket ;)
 
Vi testade sedan en för oss rätt utmanande uppgift, som isch syns på bilden ovan. Två figgar på kryssen, först skickade vi tomt på hörnet och sedan träff på andra sidan med belönings-markeringar och slutligen träff och belönings-markeringar i sista hörnet. Rutan var bara ca 30 meter bred då ingen av oss hade planer på att köra system och vi var så få som skulle köra (och valla :P).
 
Så nu är jag så sjukt tävlingssugen. Jag har spanat in två lägre klass sök-tävlingar helgerna efter varandra i slutet på sommaren/början av hösten. Jag är helt medveten om att det absolut inte kommer vara perfekt tills dess. Markeringerna kan fortfarande vara kaos, men vad gör det om 100 år? Jag tycker det är tråkigt att träna en hel säsong för att inte få tävla, då är det bara att kasta sig ut i hetluften och lära sig massor längs vägen :)
 
Söket är så jäkla kul! Det bästa Härja vet också. Man får ju springa OCH använda näsan OCH skälla OCH pussas med figuranter, även om vi försöker avvänja det sistnämnda ;)
De två dagarna efter (lördag och söndag) hade det blivit ett avhopp på Siv Svendsen-kursen så jag blev med lite övertalning anmäld till den också, hehe ;) Mer om det senare!
 

Liknande inlägg