Sök-kurs och tävlingssug

 
Sista helgen i maj gick vi Boden brukshundklubbs första kursläger. 2 dagar sök för Kristina Svensson började vi. Det var fantastiskt roligt och lärorikt! Det var vi och ett ekipage till som var nybörjare och sedan 5 elitekipage.
 
 
 
Jag fick en lite annan syn på hur viktigt det är med raka skick och hur man kan träna dem: Pop-ups! Jag visste sedan tidigare om metoden men då var jag rädd för att fastna i hjälp-träsket, men så som Kristina förklarade - att det bara ska ge en riktning (och sedan inte kunna synas mer än att de får en målbild om var de ska springa) och framförallt - ett "muskelbeteende" att springa dit handen pekar, känns helrätt. Superbra!
 
Angående våra markeringar så gav hon tips om att börja leka in markeringarna (skallet) i belöningarna. Alltid när hon hittar så ska figuranten kasta belöning bakom henne, INNAN hon hamnar i knäet ;) Mycket viktigt ;)
Så i torsdags testade vi detta för första gången i skogen med Hannah och Stina och jävlar i min lilla låda vad en sådan liten grej gav MEGA-RESULTAT :D :D Kastad halv kötbulle när hon kom och direkt förstod klok-ungen att hon skulle lägga sig ned och skälla. Kastad köttbulle, lägga sig ned och skälla. Jag gick ut och stod och tittade på lite. Hon är inte alls brydd om mig i sitt markeringsarbete, än så länge. Så sedan valde jag att belöna vid mig med megabelöning tillbaka till stigen.
 
Snapchat är bra till mycket ;)
 
Vi testade sedan en för oss rätt utmanande uppgift, som isch syns på bilden ovan. Två figgar på kryssen, först skickade vi tomt på hörnet och sedan träff på andra sidan med belönings-markeringar och slutligen träff och belönings-markeringar i sista hörnet. Rutan var bara ca 30 meter bred då ingen av oss hade planer på att köra system och vi var så få som skulle köra (och valla :P).
 
Så nu är jag så sjukt tävlingssugen. Jag har spanat in två lägre klass sök-tävlingar helgerna efter varandra i slutet på sommaren/början av hösten. Jag är helt medveten om att det absolut inte kommer vara perfekt tills dess. Markeringerna kan fortfarande vara kaos, men vad gör det om 100 år? Jag tycker det är tråkigt att träna en hel säsong för att inte få tävla, då är det bara att kasta sig ut i hetluften och lära sig massor längs vägen :)
 
Söket är så jäkla kul! Det bästa Härja vet också. Man får ju springa OCH använda näsan OCH skälla OCH pussas med figuranter, även om vi försöker avvänja det sistnämnda ;)
De två dagarna efter (lördag och söndag) hade det blivit ett avhopp på Siv Svendsen-kursen så jag blev med lite övertalning anmäld till den också, hehe ;) Mer om det senare!
 

Debut i lägre klass spår!

Tävlingssäsongen är igång och nu ska jag försöka uppdatera flitigare. Det är ju så kul att kunna gå tillbaka och kolla och minnas.

Lördagen den 17/6 var det äntligen dags för vår debut i lägre klass spår! Den som jag har sett fram emot sedan oktober. Egentligen planerade vi debut i slutet på maj, men blev bortlottade. Tråkigt... men det innebar också att vi hann få till en mycket bättre budföring och ett framförgående som kunde ge poäng ;)

Vi körde första budföringen med skott bara 9 dagar innan tävlingen. Ansvarsfullt...? Ne inte direkt. Men vi har bara inte hunnit få till momentet så som jag vill ha det, innan vi la till skott. Vi har ju tidigare inte riktigt haft en klockren budföring. Egentligen bara pga utebliven träning. Hon har inte haft någon förståelse för momentet mer än "jahi jaha, jag testar väl om jag galopperar lite här till den där personen där borta, åh jag fick lite godis. Ska jag tillbaka? Varför då?"-isch. Helt enkelt för lite träning med för lång tid mellan gångerna. Ingen kontinuitet. Så jag ville vänta till hon hade bättre koll på momentet innan vi la in skott. Men det gick prima ballerina! :)

Anna och Tezla kom och sov hos oss fredag till lördag, då de skulle tävla appellen i Boden på lördagmorgon. Jag och Härja skulle tävla i Överkalix. Lite bakvänt, men det gick bra det också :D

Kl 04.30 ringde klockan på lördagsmorgonen. Hugo kollade på mig som att jag var helt bakom flödet. Han är ju på riktigt morgontrött till och med vid 09.00, så 04.30 var nog psyk-varning för honom ;) Jag matade och rastade hundarna och sedan for vi ganska direkt. Vi mötte upp Linnea strax innan Råneå 06.00 och 06.35 var vi plats för uppropet. 25 minuter till godo, aldrig hänt förut ;)

Innan lottningen sa jag till Cari att jag gärna vill ha startnummer 3-4 och Cari ville gärna ha 1 eller 4 med kullbrorsan Trökk som också skulle debutera i lägre klass denna dag. Cari drog startnummer 1 och jag startnummer 4. Så det kan gå :D
Så vi for ut till skogen. Spåren såg riktigt fina ut från vägen. Jag kikade Cari och Trökks påsläpp som såg finfint ut innan jag for till min start och rastade Härja. Precis när jag var tillbaka kom domarna och det var dags för påsläpp. Orutinerad som jag är så gick jag kanske lite snävt på från sidan till markeringen, så planen om att få till ett spontanupptag sket sig lite. Vi gick framåt mot vår startsnitsel och det såg ut som att Härja redan hade spåret, så jag ställde mig bara och släppte ut lina försiktigt, men efter bara några meter ser Härja ut som ett frågetecken. Där skulle jag ha haft mer is i magen men ropar ganska direkt "Härja kom här". Det var lite som en groda som hoppade ur munnen. Jag hörde mig själv utifrån slänga ner oss till betyg 8-8 liksom ;) pga att jag ropade tillbaka henne :) Svårt att säga ifall hon hade tagit upp det igen ifall jag hade väntat. Jaja, lätt att vara efterklok. Jag tog om henne, visade henne på spåret istället - vilket vi inte har tränat tillräckligt. Jag har hamnat i någon vana att köra mycket spontana upptag och bara fråga i linan och haka på, så hela grejen med att jag pekar på spåret tycker hon är lite märklig, dvs hon kollar på mig som en frågetecken likt "vad menar du att jag ska göra egentligen?". Inte så konstigt. Det man inte tränar på kan man inte.
 
Men då gick påsläppet bra. Lite tveksamt för att vara Härja kanske, men helt ok. Jag är ju bortskämd med en väldigt bestämd och säker spårhund i henne så. Första vinkeln kom, där snurrade hon lite. Det var väldigt (med betoning på väldigt) blött. Myrmark som man riktigt sjönk ner i när man gick. Vatten upp till smalbenen på mig och magen på Härja. Riktigt tung terräng. Där någonstans kom jag på mig själv tänka "det här kommer aldrig att gå". Dumt Julia, dumt! Men så var känslan. Samtidigt spårade Härja på rätt osäkert (för att vara hon). Vi har svårast för just blöt terräng. De flesta har ju problem med torr terräng, men Härja spårar som bäst där. När det blir blött är det lite som att hon tappar bort spårkärnan och slår lite, samt har svårt att hitta pinnarna... gissningvis för att hon anstränger sig så mycket för att hitta själva spårkärnan, men det är ju bara en gissning, hon har tyvärr inte kunnat berätta exakt vad som händer och sker när det är blött ;)

Vi fick under dagen filmer och bilder på Hannas sockertopp Ingrid som hejade på Härja. Varm i hjärtat. ♥
 
Nå väl. Efter första vinkeln gick det så himla lång tid, något som kändes som en evighet, så där blev min känsla om att det inte kommer gå ännu starkare. Det kändes som att vi hade gått förbi säkert 3 pinnar, men precis då hittar vi en och glädjen var total. Det fortsatte och vi kom ut på någon form av kalhygge, gräs, ett parti med minismå björkar överallt så jag såg verkligen inte Härja, mer myrmark och massa skvattram (jävlar vad starkt de luktar!). Pinnarna rullade på. Varje gång jag såg att hon började leta en pinne och plockade upp den tänkte jag "snälla, inte slutet, inte slutet". Jag räknade i skallen att vi hade 5 pinnar och ca 9 minuter av tiden kvar. Hon vinklade klockrent 90 grader (på normaltorr mark) när vi kom mot vägen och allt jag kunde tänka på DÅ var "hitta slutpinnen, hitta slutpinnen, hitta slutpinnen!" och det gjorde hon. Världens glädjetjut, även om två missade pinnar är mycket för att vara oss. Härja är ju grymt pinnkåt, men det var helt enkelt vårat svåraste spår någonsin, utan att överdriva. Jag är helt hundra på att de två missade pinnarna ligger kvar någonstans i myrmarkerna ;) och det kändes där och då okej, och det gör det fortfarande :)
Nöjd och tokblöt. Det var gassande sol ute, så det blöta är från spårterrängen :)
 
När vi kom tillbaka till gruppen visade det sig att 4 av 7 lägreklass-ekipage hade brutit eller inte hunnit inom tiden. Alla 3 appellhundarna fick också betyg 0 på spåret. 3 av 10 spårekipage kvar för dagen. En av dem hade hittat 5+slut (precis som oss) och den andra 3+slut. Då var jag bara ännu mer nöjd, absolut inte över att vi var bättre än någon annan eller över någon skadeglädje men för att jag förstod ännu mer att det hade varit svåra förutsättningar idag.
Partner in crime. Så glad att hon följde!

Dags för budföring som skulle ske längs en väg i skogen, vilket vi hade tränat på en gång innan, torsdagen innan... hehe... Dumt att inte ha tränat på det mer, för när vi testade på torsdagen förstod jag att Härja inte alls har någon målbild för momentet i skogen. Vi hälsar på mottagaren och Härja är go och glad som vanligt, men så fort vi går därifrån så tror hon att vi gör någonting annat och har glömt mottagaren när vi vänder oss om. Addera, på tävlingen, en skytt som stod i öppen tallskog (!) 20 meter till höger om mitten. Vad blir det? Jo det blir en Härja som låste på skytten och var helt bombsäker på att vi skulle köra sök. Hon sprang på "marsch" men till höger och försökte vinda in var hon hade sett den där skytten. Haha... Jaja, inte oväntat :) Inget annat lägreekipage klarade budföringen heller. Återigen kvitto på att det kanske var lite svårt (läs: vi inte hade tränat tillräckligt på just den situationen).
 
Vi for tillbaka till klubben för lunch följt av lydnad. Jag visste att det i princip var kört för uppflyttet. Vi behövde 9or och 10or endast annars, då jag hade bestämt mig för att avstå platsliggningen då vi aldrig har kört en platsliggnin med skott. Det finns inte på min världskarta att chansa med det då :)

Jag var rätt trött men värmde ändå upp Härja och det kändes bra. Vi gick in och körde på. Hon var väldigt trött och varm men jag tycker att hon kämpade på och gjorde sitt bästa. Betygsneddragen som vi fick känns rättvisa. Jag vet att våra starter suger, så "släpar" där är inte omotivation eller liknande, utan bara att vi är fett osynkade och har dåliga starter. Måste träna på det nu! Det håller inte att hela tiden bara gå runt och tänka "ja men jag vet om det" :P
 
Här är några klipp från tävlingen, orkar inte ladda upp hela filmen just nu :) 
 
Ingången på planen var precis som jag vill ha den. Följsam, inte för gasad eller på något sätt omotiverad. Fotgåendet var bra efter vår momentstatus, man måste ju vara ärlig mot sig själv och inse vad vi faktiskt kan prestera för poäng i jämfört med vad vi har tränat på. Det går ju inte att prestera 7-8 på träningar och sedan bli förvånad när man inte får 10 på tävling, vilket jag tyvärr upplever många tänka. :)

Framförgåendet var riktigt bra! Hon låste sig lite på att hon skulle framåt i transporten, men utgången och själva framförgåendet var toppen. Inget (!) stretande eller ens sträckt koppel, och bra tempo och riktning. Det enda som var lite sämre i min mening, men fortfarande inte förvånande, var att hon vände sig om på ställandet. Precis som på träning, det får vi fixa till :) Betyg 8-7,5, då domaran drog för transporten också.

Läggandet kändes också bra. När betygen kom upp hörde jag någon i publiken skrika "skojar du?! Vad drar du för?" eller liknande, väldigt argt. 1,5 enhet för transporten. Vi måste verkligen ta tag i starterna, det här går ju inte ;) Betyg 8,5-9

Inkallningen var lite dåligt tempo för min smak, men superbra ingång, inget skutt och helt rak, tyckte jag. Men inte ena domaren (den andra höll med mig), betyg 10-9,5 med avdrag för avslut.

Dags för krypet. Så sjukt spännande, kände mig lite pirrig nästan.
 
 

Krypet på tävlingen. 💃🏼💃🏼💃🏼

Ett inlägg delat av Julia Åström (@juastrom) Jun 17, 2017 kl. 9:13 PDT

Det syns inte på filmen, men jag valde att ge ett extra kommando i det korta stoppet hon gjorde. Jättenöjd (!!!) med tekniken och momentförberedelsen. Helt rätt modus och med på noterna. Betyg 9.5-8.5 med endast avdrag för extra-kommandot.

Apporten tappade hon tyvärr på vägen tillbaka, annars fint. Lite kaikon blev det såklart efter att hon tappade det, jag behövde ge ett EK osv. Hoppet hamnade hon så jävla nära, tror faktiskt hon hoppade 65 när hon bara ska hoppa 55. Jag såg det när jag gick in på planen men helt ärligt orkade jag inte bry mig, ifall hon hade slagit i hade jag bett om tekniskt fel. Men jag visste ju att uppflyttet inte var inom räckhåll så det var skitsamma haha :) Men när hon hamnade sådär nära (det brukar också hända på träning, konstigt va?!? ;) ) så valde jag att ge både muntligt och kroppsligt kommando med handen samtidigt. Betyg 8,5-8 för det.

 
Så, då var vår lägredebut avklarad och jag var riktigt nöjd ändå. Väldigt många "tänk om".
"Tänk om vi hade hittat en liten till pinne"
"Tänk om vi hade tränat mer på budföring i skogen"
"Tänk om vi hade tränat platsliggning med skott"
"Tänk om föraren hade haft mer is i magen på påsläppet kombinerat med att hon inte tappat apporten". Ja ni hajar, men bara med glädje och jävlaranamma om att "jävlar vad nära det var!". För vi slutade på 403,5 poäng (16,5 poäng ifrån uppflytt) och 2a av 7 startande.
 
Godkänd i debuten är inte fy skam, framför allt inte med bara 16,5 poäng från uppflyttad när man väljer att stå över 50 poäng. För det är så det känns. "Bara 16,5 poäng ifrån". Nu kan Härja i alla fall titulera sig SPH I Coworker's Burning Inside. Hennes, och min som hundförares, första titel. Det känns speciellt!! 
 
Nu har vi haft träningsvila och "bara varit" i några dagar. Egentligen inte för att någon av oss är less, utan mest för att jag inte bara vill "harva på" och "träna bara för att träna". Jag vill ha en plan, så därför har jag låtit detta sjunka in lite och så kör vi igång igen nästa vecka med mycket fokus på blöta spår, bättre påsläpp, budföring i skogen, platsliggning med skott, avslut/ingångsposition (både spontana och med kommando) och starter i fotgåendet.
 
 

Hugo, min Hugo

Jag har kollat tillbaka på gamla inlägg med en klump i magen. Mestadels för jag vet hur jävla (på ren svenska) jobbigt jag tyckte det var att ha så höga mål med Hugo och hela tiden få jobba i motvind, men också för hur jag har målat upp han, och hela tiden sagt hur perfekt han är. Inget fel i det... men det knasiga händer när jag nu har börjat våga erkänna (mest för mig själv) att han inte är perfekt. Då blir det plötsligt som att jag inte älskar honom lika mycket som då. Så är det inte, men förut var jag så osäker i min hundträning och prestationskraven kring hundtränandet att det kändes som ett "måste" att hela tiden försvara brister. Idag har jag istället lärt mig att älska Hugo för den han är, inte hymla om det som inte fungerar och acceptera att det är så. Han är inte mindre älskad nu, än för 4 år sedan, tvärtom, nu har vi äntligen bara kul ihop. Jag behöver numera aldrig bryta ihop och ha ångest över att "tänk om vi inte kan tävla i år, tänk om han beter sig som en gris", för nu spelar det ingen roll. Han kan vara den goa mysgubbe han är, och det är okej. 

 
 
 
Jag hittade detta inlägg, och står fast vid det än idag:
"Jag menar inte att man ska dämpa den redan lugna individen, dra upp den redan överenergiska eller låta den eftertänksamma bli än mer tänkande. Givetvis bör man hitta en balans, men jag tror det kan finnas ett värde i att låta hundens personlighet bli till en styrka. Låta den växa som individ genom att acceptera dess egenskaper och lära sig hitta guldkornen hos varje vovve."

Hugo är ett guldkorn! Mitt allra bästa guldkorn! Som får mig att vilja slita mitt hår, men som sedan får mig i eufori när vi lyckas! Igår var en sådan kväll, med eufori, älskade lilla underbaring vad du är jobbig ibland, men det är sååå värt det!"
 
 

Liknande inlägg