Eva och Mira, min faster och allra trognaste träningskamrater som alltid helhjärtat vill hjälpa till och hjälpa andra att utvecklas, tog idag sitt 3e (raka) förstapris i Lydnadsklass 2 och tog därför LP2! Wow! Nu har Mira både LP1 och LP2 och det ska bli så kul att få träna med dem i vinter, för nu kommer det mycket klurigare saker i lydnadsklass 3, som vi förhoppningsvis klurar på tillsammans! Stort grattis till Eva! Jag är så glad för hennes skull. Wiiiiiieee så kul! Jag har typ fjärilar i magen för att det går bra för dem.Team spirit!

 

Nej men faktiskt, även om hundsport är en "en mans-sport" så är det mycket roligare att glädjas med varandra, mot för att tycka att det är jobbigt när det går bättre för någon annan än för en själv. Sådant har jag faktiskt hittills redan sett jätte mycket av. Folk som står med armarna i kors och bara tittar, när det sedan går bra sägs det inte mycket, utan kanske bara senare på sociala medier och liknande, för då måste man ju visa utåt att man bryr sig, fast än man uppenbarligen egentligen inte gör det... Vad tjänar man på sådant tänk, liksom? Att någon annan gör bra ifrån sig är väl bara roligt?!  Blir man bättre själv av att sura över att någon annan var bättre än Er idag? Svar: nej. Att glädjas åt varandras framsteg är också att hjälpas åt och tillsammans utvecklas som hundförare och som ekipage. Där med punkt.