Nu har det slagit mig varför Hugo är en mupp i koppel. Han är vaktig som fasen, på mig. Jag är ju trots allt det bästa han har ;) skämt å sido. Men jag vet ju att han älskar hundar egentligen, men det har liksom inte gått att förstå varför han blir uppspelt och ibland arg vid hundmöten och liknande. 

Mer tydligt blev det i helgen då jag, pappa och Hugo for iväg till en stuga där det var en annan liten hund. Klantigt nog tog jag in hunden i bilen i mitt knä och det såg ju Hugo (som satt i bakluckan) och han skrek rakt ut. Efter det var han inte värst glad i hunden, som för övrigt är en liten Malteser. Jag fick säga åt honom så att jag typ blev svettig, för han hade i princip panik över att den där hunden hade suttit i mitt knä. Han fick åka in i bilen igen och när jag sedan tog ut honom hade jag bestämt mig för att byta plan. Maltesern var inomhus och jag hade satt upp ett kompostgaller. När jag tog in Hugo visste jag att han skulle gå och spänna sig vid gallret. Direkt tog jag tag i honom och tvingade honom att antingen försvinna därifrån (läs: från jordens yta) eller acceptera att Maltsern kommer att var där, MEN du (läs: Hugo) behöver inte bry dig eller gå dit. Låt det bara vara...

Det köpte Hugo och han insåg att det inte var något problem att lillskiten var där. Jag tvingade ju dem inte att tycka om varandra, bara att acceptera varandra. Dagen efter försökte Hugo till och med med några lekinviter till sin nya lilla kompis. Och jag är mer än nöjd. Jag lyckades.