Till att börja med kan jag säga att det var 19 minusgrader idag och jag tyckte att det var riktigt skönt! Se det som en pik till er i söder ;) Ne men faktiskt så har det ju varit minus 34 grader förra veckan och det är inte skönt vill jag lova. Det spelar ingen roll hur varmt man klär sig, det biter i ansiktet och näsan fryser ihop. Dock tycker inte lilla Hugo att 34 minusgrader är kallt. Ne, han busar på som vanligt. Han tog min vante också. Schysst, kompis!

 

Men när det är 19 minusgrader räcker det bara med rätt kläder så är det kanon! Dock tyckte min telefon att det är för kallt, så den tar gärna en powernap (läs: stänger av sig) när vi är ute. I alla fall så for jag och Hugo till skogen idag för att promenera på skoterspåret och träna lite inkallning. Inkallningsbiten gick kanon ett tag, sen när vi råkade komma väldigt nära en gubbe och hans sheltie så ville inte Hugo lyssna på inkallningen längre. Han valde sheltien före inkallningen, matte och korven. Tur att hunden var snäll och att även gubben som höll i kopplet var det. Jag drog den vanliga "han är bara 9 månader", och alla förstår. Dock om tre månader när han är ett år är det nog dags att börja bita i det sura äpplet "min hund är olydig".

 

Där har vi verkligen problem. Hugo är enormt intresserad av andra hundar... När vi går med koppel så kan han börja med några pip som senare kan leda till skrik rakt ut och han blir helt okontaktbar. Dock är allt detta pga glädje, inte aggression eller liknande. Mestadels tror jag det handlar om att han inte vet hur han ska bete sig. "En hund!!! OMG! Är hon snygg? Är det en han? Vill hen busa? OMG"

Men jag tror att jag har hittat lösningen på problemet. Jag har fått många tips om att ta fram godis och leksaker och hitta på något annat. Men om jag ska hinna göra det så måste jag stanna upp eller liknande och det hela sker inte alls på ett smidigt sätt. Hugo hinner då istället märka "matte stannar upp, tycker hon också att den där hunden är speciell?". Då har det redan blivit "en grej" av det och Hugo är sen inte alls sugen på leksak eller korv. Istället har jag börjat köra på taktiken "titta inte på hunden, titta inte på Hugo, gå på och låtsas som att det regnar. Undrar vad jag ska äta till middag? (eller annan tanke som är på något helt annat än hundmötet)". Sedan får Hugo belöning. Det funkar kanon! Hugo stannar upp, kikar lite, märker att jag fortsätter gå och han följer efter! :D

 

Det kan vara där problemet i skogen idag uppstod. När jag märkte gubben och sheltien så stannade jag upp och försökte ropa på Hugo. Han stod bara och tittade på mig, hunden, och gubben i säkert 10 sekunder - sen sprang han till hunden. Om jag kanske fortsätter att gå ditåt vi skulle och "här ska vi!" så kanske han följer? Eller vad tror ni? Hur gör ni? För Hugo är i vanliga fall väldigt följsam. Han kollar jämnt vart han har mig och om han hamnar efter så kutar han snabbt ikapp. Det är bara dessa förbannade hundmöten. 

 

Det är en sådan svår balansgång det där. Varje gång det "får" bli fel, så lär han sig ju att han "kan" göra så. Men samtidigt måste jag ju han ha lös för att kunna träna det. Svårt. 

 

Senare fortsatte jag och Hugo att traska på i alla fall. Efter ett tag märker jag att han är borta, eller i alla fall inte närheten. Jag ropar och kollar efter han. Då sticker det lilla tollarhuvudet upp ur djupsnön under ett träd. "Jaha, vad har han nu hittat?" hann jag börja tänka. Jag testar ropa, men ingen Hugo kommer. Jag ropar igen, och då kommer världens gladaste stoltaste och nöjdaste Hugo skuttandes på raka ben med en fågelvinge i munnen lika stor som hans eget huvud! Snacka om spontanapportering ;)

 

Min första tanke "uuueeeew, min hund bär på ett lik". Sen kommer jag på mig själva lika fort och säger istället "men vad har du hittat, OJ SÅ FIN!" och det blir korvkalas och både Hugo och matte tittar nöjda och glada på vingen :)

 

Han tuggade inte på den, han kom när jag ropade, och försvann inte med vingen. Han var nöjd som fan och tyckte inte att det var äcklig eller liknande. Så nu ska jag försöka tina upp fågeln vi har haft i frysen (inte matfrysen) i ett halvår. Vad vi ska göra sen vet jag inte... Men om jag tinar upp den så kommer vi längre än vad vi gjort på 6 månader i alla fall ;)

 

Jätte kul!

 

Juste. Vi gick vilse också. Men det är en historia för sig, hahaha. Mitt lokalsinne är inte det bästa...