Hugo har blivit så himla härlig på senaste tiden. Det är ofta han liksom kollar på en med det här "vad ska vi göra nu" och "livet är en fest"-uttrycket. Munnen är ofta öppen, tungan hänger ut på sidan, och ögonen tindrar. Ibland när jag tittar på honom börjar han bara vifta på svansen från ingenstans. Han gör lekinviter och svamlar mycket mer nu än tidigare. Om jag försöker göra någonting seriöst som att vilja att han ska hoppa in i bilen, vilja klippa klorna på honom, bara tar på mig skorna eller liknande så ser han till att göra det till en lek istället. "Hoppa in i bilen, Hugo", varpå han hoppar upp på mig med dumflinet... "inte på mig...". Klippa klorna, varpå han börjar försöka kampa med vad som helst som går att kampa med och sedan ser ut som "vadå, vill du inte leka?". Han kan komma på att ta min sko, försöka slita av mig sockan, rulla sig på mig i sängen, försöka kräva upp mig när jag ligger under täcket och typ halvsover... Det går inte att göra annat än att le åt detta, även om jag såklart vet att han gör annat för att "slippa", men han är ändå en pajas, min pajas. Jag har på riktigt aldrig träffat en hund med lika mycket personlighet som han. 

 

Hundmöten har börjat gå kanon, faktiskt. För någon dag sedan möttes vi helt sonika med en annan hund 3 meter ifrån. Vi på en sidan vägen och den andra hunden på andra sidan vägen. Hugo ba "jaha, den där går där, men här luktar det lite godare". Idag gick en hund bakom oss i skogen, då var Hugo först lös. Osäker om han verkligen såg den andra hunden, men sedan med koppel såg han definitivt hunden och ändå ville han bara bära sin leksak till bilen. Väl vid bilen passerade hunden oss och han ägnade den någon blick och kollade sedan på mig, tacklade mig i magen och ville kampleka. Bästa busen, du lär dig!