Med risk för att låta tjatig

Jag avgudar denna tjej. Jag har så svårt att se hur någonting någonsin kommer vara annat än bra med henne. Visst, hon är dålig på att klippa klorna och hon är inte helt rumsren än, men det är ungefär det ända jag kan komma på. Hon är genomsnäll mot allt och alla. Hon är galen och lättänd på lek och träning, samtidigt som hon trots sin ringa ålder känns så klok och förståndig. Hon väljer mig i alla lägen, men är ändå ingen fegis liksom. Att jobba utifrån mig är superkul tycker hon, andra människor är också superkul, andra hundar med, men ändå väljer hon mig om hon "tvingas" välja. Hon funderar inte ens. Hon är supergosig. Många gånger får jag liksom försöka säga "men det går inte att komma närmare, Härja". Hon är en sådan pajas, hon älskar uppmärksamhet och mitt skratt blir hon helt till sig av - vilket hon såklart får höra flera gånger om dagen pga alla hennes upptåg. Hon tycker att livet är en fest, och alla är bjudna!

Jag är inte den som är partisk. Ni känner väl mig? Jag är bra på att lufta tankarna även när det inte känns bra. Jag är dessutom bra på att vara objektiv och på att skilja på sak och person. I detta fall är "person" själva individen oavsett talanger eller brister. Oavsett hur hunden är så älskar jag ju den villkorslöst. "Sak" i denna fråga är alla egenskaper - de dåliga och de bra. Det påverkar inte direkt huruvida man älskar sin hund men hur man känner för dess egenskaper. I denna fråga avgudar jag alltså både "sak" och "person". 

Nej, jag blir helt salig. Hon är för mig perfekt. Och det är en sjuk känsla faktiskt. 

Kommentera här: