Sista helgen i september for jag och Magdalena med våra småtjejer till Kiruna för valpträff! Hugo och Trixie fick stanna hemma, dels för att vi skulle behöva ha så mycket prylar med oss så det var svårt att rymma 4 hundar, men också för att helgen gick ut på att träna småtjejerna och då skulle det bara kännas taskigt mot de stora hundarna att inte få göra så värst mycket! Så Hugo fick vara hemma med Jonas på lördagsmorgonen och Härja och jag fick tjej-helg i Kiruna. Det är faktiskt första gången vi är ifrån Hugo. Konstig känsla. 

 

Det gick ändå bra att köra bil till Kiruna. Framme en timme före utsatt tid, herre jisses! Och det trots en liten felkörning. Vi blev sedan bjudna på supergod lunch som Cari hade gjort, och efter det gick vi ut för att spåra i regnet. Jag valde att testa med godis i spåret, vilket jag ångrar och inte vill göra nu igen. Härja glömmer bort vad hon höll på med när hon börjar käka godis i spåret, då blir det godissök och inte spår. Extra dåligt på asfalten där hon ju kunde gå så mycket på synintryck och till slut chansade på att alla småstenar också var godis. Ne, godis får vi i så fall hålla oss till på grus eller gräs om vi absolut måste. Hon är ju så pass spårmotiverad och gillar föremål i spåret, så jag föredrar det helt enkelt! 

 

 

När man ser bilderna kan man ju dock inte riktigt se "det dåliga" i hur det gick. Så att säga att det gick dåligt var nog att ta i helt enkelt. Men det gick inte så bra som jag ville. Ingen progression i träningspasset direkt (så som Jens Frank från SWDI så fint föreläste om i fredags, mer om det senare) och därav är jag helt enkelt inte helt nöjd över min egna planering. 

 

Efter det gick vi in och fikade och körde sedan nosework. Helt sjukt hur snabbt dessa valpar lär sig! Första gången förstod inte Härja vad hon skulle göra, så hon sprang omkring glad i hågen och hälsade på allt och alla. Men hon är ju en glad tjej och när hon inte ens vet/förstod att de där stolarna och det i mitten var något att jobba med så är det fullt förståeligt. Andra och tredje gången var hon å andra sidan inte alls intresserad av syskonen, för då hade hon förstått att det gick att jobba!

Kul övning! Vi presenterade helt enkelt en kong för valparna och sprang sedan och gömde den. Efter det tejpade vi fast små kongbitar på stolarna. Jätte kul att se dem jobba och direkt fatta vad de faktiskt letade efter! Att det stod stolar huller om buller spelade ingen större roll. "Det går ju att försöka springa rakt igenom" ungefär. 

 

Sist för dagen körde vi "mörkersök" inomhus. Vi sprang iväg och gömde oss och valparna fick leta oss. Kul att se hur de bara sätter fart i galopp och prompt ska hitta matte. Väldigt orädda!

 

Cari tränade lite med Trøkk på kvällen. Gulle-Härja ville också vara med! 

På söndagen körde vi först spår igen. Härja spårade som en Gud men matten klantade sig rejält. För först litade jag inte på henne och var helt säker på att spåret vinklade där hon ville rakt fram, men nej nej, det var ju inte så. Jag hade tagit sikte på fel träd. Sedan spårade hon som en Gud över asfalten och terrängskiftet till grus märktes inte ens. Men sedan inne i "labyrinten" av prefabricerade hus så tappade hon bort sig helt. Tråkigt att sluta på det sättet, men ändå en erfarenhet rikare. Dessutom hade jag tankevurpat när jag tänkte att jag ju kunde gå tillbaka till höger om spåret, men det gick ju inte eftersom att bilen stod till vänster och då hade jag behövt korsa mitt eget spår. Ja, en sjukt förvirrade spårmänniska denna gång helt enkelt. 

Efter det körde vi uppletande. Här fascinerde Härja mig något enormt i passiviteten. Vi skulle nämligen ha med alla valparna och sitta och vänta på vår tur. Jag har hela tiden haft bilden av att Härja har svårt för att chilla och vänta på sin tur, skriker som en gaphals och är allmänt bananas all the time. Men icket. Hon satt som värsta lilla ljuset och tittade noggrannt vad som hölls på med i skogen. Om något syskon kom fram viftade hon på svansen typ som att "jag tycker om dig, men jag har faktiskt inte tid just nu" och fortsatte titta ut över uppletanderutan! Endast när Jazza körde kom det några små pip. Det ger mig uppvaknadet att Härja är inte dålig på chilla, hon är ju bara världens morsgris! Det jag har trott förut ha varit när hon har gått bananas för att jag går ifrån bilen och hjälper de andra i träningsgruppen eller så. Då skriker hon ju helt enkelt för att jag försvann, inte för att hon hatar att ha tråkigt egentligen. Makes perfectly sense nu när jag lägger ihop 1+1 med övriga vardagen. Intressant insikt! :)

Uppletandet gick i alla fall bra det med. Hon lyckades att komma in med pryl båda skicken. Föremålshanteringen kanske inte var perfekt, men vad begär man av en 4 månaders gammal valp som aldrig har testat det tidigare? Rutan var ändå 50 meter djup. Kul att se hur hon direkt liksom bara visste vad som skulle göras. Av med kopplet och så swishade hon iväg i 190 knyck och slog på näsan. Kul att se!