Klok som en bok, "fortsätt bara"

Linnea var helt uttråkad och ville att jag skulle blogga, så jag gör väl det då. "Laget före jaget" som vi hade sagt i BBK handboll, numera i hundträningsgänget i Boden. 
 
Gammal valpbild. Härjis må vara liten, men inte fullt så liten nu för tiden. ;)
 
Jag och ett stycke härj är nu anmälda till 2 st lydnadsklass 2:or. Det känns väl i ärlighetens namn: sådär.
Mycket är ofärdigt, känslan får sig också ibland en törn när världens snällaste lilla härj inte riktigt vet vad hon ska göra och inte bara älgar på, utan istället blir väldigt fundersam. Hon vill alltid göra hennes bästa och det är då hon blir lite fundersam när hon inte riktigt förstår. Älskar henne för det, och för allt annat i hennes personlighet. Så himla tillgiven, och hon bara vill vill vill göra rätt och att jag ska vara nöjd med henne. ♥ Därför tänker jag att det är bra med rutin och att bara få peppa henne och visa att jag alltid alltid alltid är superstolt och -nöjd över henne och att hon gör rätt - "fortsätt bara, du är duktig". 

Vi tävlingstränade i måndags med belöningar här och där. Det kändes helt ok. Momentsäker men lite osäker känsla. Så vi tränar och peppar på. Jag skulle väl inte egentligen påstå att Härja blir låg. Hon är inte så att hon typ inte vill jobba eller inte vill vara på planen. Hon ser bara ut att tänka att hon inte riktigt vet hur hon ska göra, fastän hon ger helt rätt. Jaja, det ordnar sig nog med ett stort leende på föraren och lite mer rutin för härjet.
 
Hon har däremot, om jag får säga't själv, en väldigt hög lägstanivå. Vi nollar sällan saker och ting, "peppar peppar ta i trä". Om hon har lärt sig, så har hon lärt sig liksom. Hon har ju en himla bra växel mellan aktivitetsnivåer (vilket jag tror är anledning till att hon oftast gör rätt, hon springer liksom inte ifrån huvudet) och plockar alltid fram rätt modus inför de olika momenten. Apporten är hennes favorit just nu, då blir hon helt manisk. Inför rutan så ser hon ut som en bc när hon (vi) ställer upp på startpunkten. Helt "låst" på rutan och på mitt kommando "sitt" går det extremt sakta ner och hon sitter helt stirrig (och så vill jag ha det. Inga tvivel där om att hon inte vet var rutan är). I fjärren blir hon helt spänd i kroppen (vilket är superduperbra) och kroppsmedveten. I platsliggningen ser hon rätt seg ut, haha. Ja, ni fattar. Hon har verkligen många växlar, och använder växelspaken väldigt flitigt och klokt. Hon är väldigt klok min lilla Härjis. Men ni vet vad dem säger - "sådan matte, sådan hund".
 
Fjärren 24 juli:
 

Mellan alla 700 badturer vi gör här i stugan så hinner vi även några mikro-pass träning. Momentet #Fjärrdirigering går framåt, men är såklart långt ifrån perfekt med lite tramp och ett EK. Vi jobbar med avstånd och att kunna utföra flera skiften i rad. Både avstånd och flera skiften i rad har tidigare varit svårt, då kom hon som skjuten ur en kanon 2 meter framåt på ett sitt skifte eller så gjorde hon 4 skiften på 1 sekund... 😂🐇💨🐸 Men nu tar det sig! Min tanke för säsongen är att fjärren bara ska behöva ge poäng i lydnadsklass 2, och att vi sedan ska ha fjärren som ett riktigt vinterprojekt efter säsongen. Jag tror på att fjärren måste få ta tid, så det ska den få göra ☺️💪🏻👊🏻

Ett filmklipp publicerat av Julia Åström (@juastrom) Jul 24, 2016 kl. 7:38 PDT

 
 Fjärren 5 augusti:
 
Ja visst fan rör det sig framåt i utvecklingen. Så jag fortsätter att försöka känna mig lugn i att det inte är nu vi ska vara "som bäst", utan vill istället njuta av resan och ta tillvara på tävlingssäsongen för annars hipsvips är det vinter- och lågsäsong och hela 6 månader till vi får chans att tävla lydnaden igen (ännu längre till brukset går att köra här uppe).
 
 I övrigt har vi varit och hälsat på Amanda och hennes Alfred för första gången. Saknar Amanda och Dimma så himla mycket. Hon har väldigt många gånger varit min klippa i Hugo-stormen. Så nu håller jag tummarna för att hon och Alfred strax börjar dyka upp på träningarna igen.
 
I spåret blir det lite ömsom vin, ömsom vatten. Till skillnad från i lydnaden så kan Härja ha väldigt bråttom i spåret och kan ibland liksom bara kuta på och inse alldeles för sent att hon har sprungit ifrån spåret. Galning. Men lite mer svåra spår, där jag lägger många spår och kan sela av när hon har tappat bort sig, ta en liten paus och sele på igen för ny chans på nytt spår borde vara en bra plan. Hon är en duktig spårhund. Det bevisar hon gång på gång, men ibland måste det ju få gå dåligt också, precis som i alla annan träning. Då gäller det bara att ha en plan för hur man stärker sina svagheter - annars är det ju meningslöst att träna. Jag ser sjukt mycket fram emot nästa år när vi ska lägga lydnadslydnaden på hyllan för en tid och satsa helhjärtat på brukset.
 
 
 
 
Det har varit en väldig fokus på spårande nu för en tid och söket har kommit i skymundan konstigt nog. Men ikväll kör vi igen, och planen ser ut som följande:
 
Pass 1: Systemövning
  • Beroende på hur rutan ser ut, bestäm djupet på figgarna efter det. Skicka antal skick så att hon precis blir trött och sedan "övervinner" det. Hon gillar att bli trött, då tar hon bara i mer. Dessutom är det en nyttig lärdom att hon vågar ta i mer när hon egentligen är trött. Hon kommer liksom i mål ändå.
  • Uppgift förare: TÄNK på linjerna och håll uppgift på stigen.
  • Belöna med kattmat eller mjukost hos figuranterna.
Pass 2: Hitta övningar x2
  • Koppel på, gå ut, släpp. Se till att det inte blir spring utan verkligen en hitta-övning.
Pass 3: Markeringsövning
  • Börja utanför rutan, först på mig själv och sedan på någon annan.
  • Ta in i rutan på en figge som är synlig bara väldigt nära vid ett träd eller så.
  • Kräv 3-4 skall. Kräv ligg i skallet. Belöna med bollkast bakom henne.
Sjukt kul blir detta och träningsperioden framför oss. Jag tror som sagt inte att vi är redo för klass 2 egentligen, men det är ju dumt att bara sitta hemma och rulla tummarna, så vi kör!
 
Och ni vet vad jag och Blondinbella brukar säga: "Man ska vilja bli bäst, men det ska inte vara så jävla viktigt".
 
 
 
 

Kommentera här: