Den 28 augusti var det så dags att prova vingarna i lydnadsklass 2. Inte bara Härjas vingar utan lika mycket mina egna, då jag aldrig har tävlat lydnadsklass 2 innan. Jag visste på förhand att det fanns många frågetecken... Har vårt fria följ blivit bättre? Kommer hon hamna innanför banden i rutan, och om inte - kommer hon gå att skicka om? Kommer hon klara av att sätta sig på ett bra avstånd till hoppet så att ett återhopp är möjligt utan att springa runt eller ta i? Kommer fjärren överhuvudtaget generera poäng?

 

Det låter kanske som många negativa tankar, men i min värld var det inte det - tvärtom. Jag visste våra förutsättningar och vår momentstatus, och la ingen värdegrund i att det kunde bli både 1 och 3 nollor i vårt program den här dagen. Det var bara realistiskt och objektivt tänkande rakt igenom. Det betydde inget mer än att det skulle bli kul att se i skarpt läge.

 

 

Vi åkte med Eva och hack i häl följde Emelie & Astro med. Detta innebar att vi var på plats innan 10.00 och jag och Härja skulle inte stata förrän 14.00. Vi hann alltså se både klass 3 och klass 1 som gick innan. Domaren var väldigt hård denna dagen. Ett gult kort delades ut i eltiklassen för någonting som jag inte alls förstod varför om. Det var bara en glad hund. Samtidigt haglade 0orna i främst inkallningen där domaren både tyckte att det var för lång stoppsträcka och för självständigt agerande. Någonting som vi inte var vana att se. Återigen är detta bara ett objektivt konstaterande, utan något värde i. Dessutom har jag lärt mig från tidigare sporter att domaren klagar man inte på. Ännu mindre i bedömningsporter. Det är domaren som dömer. Jag tyckte dessutom att det var spännande med nya sätt att se på saken. Däremot konstaterade alla vi som var där att första prisen kommer det inte finnas gott om för dagen. Vilket sedan visade sig stämma. Endast 3 ekipage av alla 20 (i de olika klasserna) fick förstapris.

 

Jag värmde Härja lite i tid och otid. Eller egentligen var inte min avsikt att värma henne ibland, inte så tidigt, men hon var så jävla taggad när hon bara skulle komma ut och kissa. Hon visste ju direkt vad det var frågan om, så vi lattjade ändå lite. Kl 14.00 var det äntligen vår tur. Inför uppropet sa jag till Lina att jag vill fan ha startnummer 1. Nu var jag less på att vänta. Jag visste dessutom att platsliggningen skulle gå först och då kändes det bra att bara springa av planen efter platsen och leka lite för att sedan köra programmet direkt - istället för att sätta henne i bilen för ca 7 gången denna dag. Döm om min förvåning när jag fick som jag ville - jag drog startnummer 1. Perfekt!

 

Jag hade ritat en glad smiley på handen för att påminna mig om dagens känsla och mina uppgifter. 

 

 

Hundarna började värma inför platsen. Lite stökig och skällig miljö men Härja bryr ju sig aldrig om sådant. Vi gick in på planen i en lång transport och ställde upp på vår plats, en plaskblöt plan. Vi fick vänta länge länge på att alla hade ställt upp på sina platser, vilket resulterade i att Härja både hann lägga sig, sätta sig igen och sedan ta i för kung och fosterland så att hon hamnade 45 grader snett på ytterligare ett läggande... "Se så fint jag kan". Jisses. Ville bara klia mig i skallen... När det då var dags att lämna hundarna kände jag bara "suck" ungefär men sa snällt "stanna kvar" och lämande Härja. Jag råkade sedan gå för långt (!) på lämnandet och kände ba "shit vad nära det här var då". Och medan vi stod där i 3 minuter hann jag bara räkna till 1 min och 20 sekunder. Med andra ord var jag inte så stressad eller nervös... Härja såg cool ut där hon låg i helt fel riktning och spanande över axeln på mig. En hund rest sig och gick några metrar och en hund ställde sig upp på vägen tillbaka till hundarna, men det kändes som en väldigt lugn plats. Jag hann börja grubbla på hur fasen jag skulle ställa mig bredvid Härja för uppsittet. Om jag ställde mig i hennes riktning stod vi ju snett utav helvete, men om jag ställde mig i bra riktining så var det inte säkert att hon skulle kunna sätta sig upp i den riktningen. Jag kom fram till ett mellanläge och det blev rätt bra. Betyget blev 7 med kommentaren "lite strul innan lämnandet". Jo tack! Men hon låg ju så himla tryggt. Så jag känner bara "jaha då har vi testat på det också" ;)

 

Vi klev av planen och lekte lite, och ställde sedan upp för att gå in på planen. TL ropade in oss och vi körde på.

 

Det kändes väldigt bra faktiskt. Jag hade mitt mantra i huvudet hela tiden "det här är bara en transport till de roliga momenten" ;) Och Härja körde på. Så pass bra att det blev vårt bästa fria följ EVER. Snacka om att vara bäst när det gäller!!!

När jag ställer upp och vänder mig om efter läggandet ser jag ju att hon halvsitter i liksom ett ligg fast med armbågarna i luften. Jag går tillbaka och ca 1 meter ifrån henne säger jag "ligg" så att hon lägger sig. Ställer sedn upp bredvid henne utan att sätta henne upp och klappar sedan om henne. Det känns klokt att ha rättat till det och gett henne den minnesbilden. Jag blev först lite nojig över att "tänk om hon låg först och sedan satte sig, då finns det ju maxbetyg för det, men med mitt 'ligg'-kommando igen så nollade ju jag det". Men det visade sig att hon aldrig låg ner. Skönt för mig ;)

Önskas lite mer tempo för min del. Ingången var okej med tanke på hur lite vi har tränat den :) Tempot är återkommande någonting vi har släppt lite på när vi har tränat ganska svårt under en längre tid och Härja har fått tänka en hel del, och samtidigt försökt få ihop helheten. Det blir massa ta i-övningar i höst/vinter :D

Superbra transport. Hon eye:ar rutan hela vägen till punkten. Jag vågade ta en omväg till punkten bara för att hon skulle få riktningen i kroppen sista biten. Supernöjd med momenten! På "momentet slut, hämta hunden" står hon helt gullig och viftar på svansen i väntan på att jag säger "Duktig hund. Kom här"

Vi får apporten och jag kastar den. På "kommendera" märker jag att jag gör som på träning. Väntar typ 2 sekunder. Haha! Härja sitter som en hög och spänner i apporten. På kommandot far hon iväg, griper så fint och en superfin front ingång! Duktig!

Hon hamnar snett utav helvete, så jag tar ett DK. Ingången var fin! 

Vår akilleshäl förutom fotgåendet. Men för vår momentstatus utför hon en riktigt fin fjärr! 

 

 

När det sedan var dags för prisutdelning så visar det sig att vi vann klassen på 161,5 poäng och jag var superduper glad! Tänk att nu var hon en klass 3 -hund, min finaste lilla Härja!