• Jag tänkte först att detta skulle vara en bra systemövningsruta, men insåg sedan ganska snabbt att jag kommer ju inte kunna se och styra figuranterna om de ska stå bakom kullarna. Den var även väldigt risig med hög skaderisk. Kolla bara första flyingskicket från höger till vänster. Härja bromsar ju inte i första taget... Lite moraträsk-känsla fast tvärtom "Jag kan inte gå i genom det... jag borde gå runt det, men jag går i genom det ändå", eller något.
  
  
• Jag skulle ha rört mig längre fram på varje skick (och alltså flyttat figgarna längre fram för varje också) för att få med mig mer yta i Härjas slag, istället för att hon ska springa tillbaka i samma spår vilket är onödgt och ineffektivt sökarbete. Trodde att jag rörde mig längre fram för varje skick, men ser ju nu att det var myrsteg.
  
  
• Härja letar sig lite tillbaka till där hon senast såg mig. Tänk på det till framtiden och hjälp henne mer med att visa var jag är. Det går ju egentligen att hon springer tillbaka så, men det är onödigt eftersom att den ytan redan är "använd". Och om hon kommer tillbaka sådär snett och från stigen - kör inte flying då för guds skull! Hon har ju helt fel riktning i kroppen. Ta fast och skicka rakt.
  
  
• Bra skogslydnad! Det gick ju inte värst bra där i slutet när vi skulle skicka från höger till vänster. Härja fick någon slags hjärnsläpp, och går lite på syn och undrar sedan vad fan hennes matte håller på och då brister jag bara ut i skratt. Vi tar om några gånger och då är hon egentligen sugen på att sticka till Linnea som syns väldigt bra. Men hon är duktig och lyssnar på sin kära matte. Älskar det med henne, hon jobbar bra självständigt, men glömmer aldrig bort att vara lyhörd. Hon hade ju liksom hur lätt som helst kunnat "självbelöna" genom att springa tillbaka till Linnea, men hon tycker att hennes matte vet bäst. Klok hund B-)

"'Man måste välja sina krig' är ett talesätt som stämmer väldigt bra i det här sammanhanget. I vår strävan att få allt 'perfekt' är det så himla lätt att man förstör det som faktiskt fungerar bra. För vad är det för mening med absolut låsta bakben i fjärrdirigeringen om hunden på köpet upplever att fjärren är svinjobbig och gör den tveksamt. Eller i värsta fall inte alls.

Efter helgens kurs här hemma med Jenny Wibäck är jag ännu mer stärkt i min känsla av att ”inte peta sönder” lydnaden. För några år sedan var det populärt med uttrycket 'Du måste träna för 12:an för att nå 10:an'. Jag är inte alls säker på att det stämmer. Om man promt satsar på 12:an finns risken att man bara når 5:an.

Men om man låter 8:an vara good enough i ett moment som hunden tycker är svårt – tekniskt eller mentalt – så kanska man faktiskt når det betyget även på tävling. Kanske t o m 9 bara för att hunden plötsligt tycker det är lätt och man själv mentalt har släppt en aning på kriterierna. Och försöker man dessutom se till att de saker hunden har lätt för håller väldigt hög kvalité, ja då kan man definitivt vara med i matchen ändå, även på hög nivå.

Jag vill ha en hund sm säger ”YES!” när jag ber den om en uppgift. Om den i enstaka fall säger 'okej', så är det okej även för mig. 😉 Men den ska aldrig behöva säga Måste jag?/Ska bara…/Vill inte"