Dofternas värld

Igår fick jag se en knäckt nöt, och idag knäckte vi en annan. Vi är inne i värsta nötknäckar-businessen här nu ju! 
Hugo ville gärna spåra herr hare, men han följde mig snällt vidare när jag bad honom. 

Igår var vi nämligen och tränade helhet på en parkering i stan med bilar som passerade kors och tvärs, människor som gick hitan och ditan, och till och med hundar som skymtades lite längre bort. Plätt-lätt sa Hugo. "Vem är du och vad har du gjort med han den där som tyckte att detta var jätte svårt för typ två månader sedan?" svarade jag. Så underbart att se framstegen! Jag var lite i eufori sedan. Han ville så himla mycket, så mycket att jag egentligen skulle ha slutat efter hälften av det vi gjorde, men det gick inte att få nog av hans underbara smittande attityd och känsla. Och trots att vi körde längre än vad jag hade tänkt så ville ha ännu mer. "Euphoriiiia" sa Loreen. Skämt å sido. 
 
Idag tog vi en promme i en skog där vi inte varit på länge. Det roliga med den skogen är att det är ett sandtag mitt i. Riktigt bra träning. Hugo såg väldigt rolig ut när han försökte smyga på skaren. 
 
Efteråt när vi kom tillbaka till bilen tänkte jag köra ett pass med mest fokus på att bara ha kul. Det sket sig rätt fort då Hugo hittade en doftfläck redan innan vi hann börja tränandet. Jag tänkte att han skulle få bli "nöjd" på den fläcken. För annars får jag bråka så mycket med honom sedan. Att lukta av sig på stället är en del i vår uppvärmning. Nog för att det inte kommer att gå att lukta på tävlingsplanen, men där har ingen tik kissat heller... så att. 
 
Den där doftfläcken var tamej tusan den värsta vi har stött på någonsin. Han gick på radar, och fick typ ett utseende som skrek "jag hör ingenting, jag är inte kontaktbar, återkom senare". Han såg riktigt olycklig ut. Så mycket berörde den fläcken honom. Jag försökte ändå gå iväg en bit och köra, lekte upp honom och det gick bra, men fläcken fanns där i tankarna på honom. Rätt vad det är när jag springer mot bilen (och fläcken) så sticker han till fläcken, och jag försöker först ge felkommandon, sedan snällt ropa och tillslut lät jag så arg att typ hela grannkvarteret (5 km bort) måste ha blivit rädda. Men inte Hugo inte, han hörde inte ett smack. Då blev jag arg faktiskt. Inte för att han sket i träningen, utan för att han sprang och sket fullständigt i vad jag sa. Då är det inte "tävlingsträning ska vara roligt", då handlar det snarare om "du lyssnar på vad jag säger". För det var faktiskt en väg där, väldigt otrafikerad, men ändå. Han måste kunna lyssna på ett "stanna" eller ett "nej". 
 
Fly förbannad kom jag fram till han och fläcken och lät honom höra mina satansord. Och så var det med det. Jag försökte sedan när han släppt fläcken leka med honom men han var som paralyserad. Jag tänkte, "åh nej, har jag gett träningen en dålig känsla nu?". Men hårt pannben och skinn på näsan som han har min dåre så visade dig bara att det var väldigt svårt att stå där mitt på vägen med mig på ena sidan som varit arg över den extremt bästa fläcken han någonsin vetat av på andra sidan vägen. 
 
"Om han inte kan leka i min närvaro, kan han inte göra några moment" ekade i mitt huvud, och satan vad jag lekte. Efter ett tag gick som Hugo med på det där, och började bara leka mer och mer. Tillslut var han fullt med mig och vi har aldrig haft så bra känsla på en träning, precis bredvid världens godaste doftfläck... Jag råkade till och med kasta leksaken farligt nära fläcken en gång, men han grep tag om den och kom tillbaka och tacklade mig i magen och ville kampleka. Bästa buse, vilken bra träning. Det är träningarna som man ligger på gränsen till att misslyckas och sedan lyckas och får avsluta med det, de är de träningarna som är bäst. Nu känns det som att jag kan dö lycklig typ, jag ser ljuset i dofttunneln. Wonderful. 
 
 
 

Vi djupdyker!


Vi djupdyker efter det vi vill åt! Både bokstavligt, men kanske mest bildligt talat.

Varnar känsliga tittare

För några veckor sedan (kanske till och med var månader) så gick jag in i en djurbutik här i stan och frågade snällt om de hade frysta kalkonhalsar. Hon kollade på mig som att hon typ väntade på att jag skulle brista ut i skratt eller något. Tillslut sa hon "vadå?", och jag liksom avbröt konversationen där. Nu har jag sett att många har "beställt hem" via Foderboxen.se. Tyvärr levererar de inte hit upp. Jag blir gal'n. Inte ens till Umeå, dit jag och Hugo ska i helgen... Vi får leta vidare.