prylgalen

Jag har precis beställt hem denna sele från Hurtta till lilldamen, och planerar även att beställa hem ett episkt tjänstetecken, men det får vänta ett litet tag till i alla fall. Selen kommer jag använda vardagligt men även i spåret. "Marsvinsselen" (som jag kallar den) har börjat bli för liten (konstigt va?). Sedan får vi köpa en ordentlig spårsele till nästa säsong då hon har så gott som växt klart. I vardagen är jag ytterst rädd för nacksving, whiplashskada och belastning av nacken, så som hon far och flänger överallt (även i koppelgåendet). Då vill jag inte ha ett halsband, även om planen såklart är att lära henne att bete sig som vanliga tråkiga hundar i koppel, så tänker jag inte ta några onödiga skaderisker tills dess. 

Angående fotgående-inlärningen, Härja

Igår fick jag frågan om jag kunde berätta mer detaljerat om hur jag faktiskt lärde in fotgåendepositionen. Jag tror att mycket känns igen, då jag har varit in och nosat på förklaringar till hur jag gjorde tidigare. Men jag ska nu försöka vara mer detaljerad

Liten parentes är dock att ingången och positionen egentligen är separata inlärningsmoment och delar i fotgåendet, men jag valde att lära in ingångar först för att sedan när hon där står i rätt position lägga in ett omvänt lockande. Här krävs det alltså god förståelse för omvänt lockande. Jag vill att hon ska titta på min hand och frysa position när jag håller den öppna handen framför henne, och titta på mig (ha kontakt) när handen är bredvid henne. 

 

Här en film från vår ingångsträning. Filmen är faktiskt filmad av Maria Brandel och upplagd på hennes instagram. Star strucked. ;) 

 

The other little Aussie!#dogtraining #dogs #puppytraining #

Ett filmklipp publicerat av Maria Brandel (@dogtraining_sweden) Aug 17, 2015 kl. 10:03 PDT


Detta var i början av vår inlärningsprocess av ingångarna. När jag tyckte att hon förstod konceptet så la jag undan klickern och när hon var i rätt position var jag snabb på att visa omvänt lockande handen, framför henne till att börja med :) 

Vi hade utöver detta börjat känna lite på bakdelskontrollen och hur den skulle gå att få till utan klossmetoden. 
Såhär gjorde vi då: 

 

Härja kör #bakdelskontroll. 13 veckor gammal #aussievalp #lydnadshund #brukshund #HejaHärja

Ett filmklipp publicerat av Julia Åström (@juastrom) Aug 5, 2015 kl. 11:56 PDT


Men
eftersom att jag inte tror på att hunden faktiskt förstår vad den gör när den bara följer en godis så ville jag snabbt byta ut "följa godis"-handen till en omvänt lockande-hand! Nästa steg i den processen blev alltså filmen nedan. Observera att hunden då måste förstå omvänt lockande, att "när handen är bredvid så är jag i rätt position och jag ska ha kontakt". :)  


Sedan ville jag jobba bort den gigantiska hjälpen. För jag tror stenhårt på att när ett delmål är uppnått så måste man gå vidare. Att fastna i den här gigantiska hjälpen ovan hade bara stjälpt vår utveckling, för ju längre man behåller en hjälp, desto svårare blir den att jobba bort. Så jag testade ganska direkt (nästa pass) att först ge en omgång med mycket hjälp, sedan direkt efter att ha kastat iväg en godis och då hon gjorde en ny ingång inte böja på mig lika mycket. Detta upprepade jag, i samma pass som en repetition med gigantisk hjälp för att leda henne till rätt tanke, ända tills jag kunde stå helt upprätt och hon bara kunde se min öppna hand underifrån. :) 

 


Mer detaljerat än så går det helt enkelt inte att förklara, då jag inte har gjort på något annat sätt än såhär. 

Jag tror på att träna med mycket känsla, att våga gå vidare så fort man lyckas med ett delmål, att inte fastna i hjälper och att inte vara så jäkla bekymrad - om det går bajs vill jag tänka "jaha hoppsan, hur ska vi gå vidare?" istället för att tänka "fan, det här lyckades inte" .

Omvänt lockade kommer jag använda mig av mycket. Härja är en het dam som jag tror kommer kunna ha nära till frustration om inte undertecknad sköter sig, är tydlig och hjälper henne att göra rätt. Det kommer hela tiden vara en hårfin balans mellan att utmana och att inte göra det för svårt - och jävlar vad kul det känns! Hur som helst så kommer jag använda mig mycket av att lägga in omvänt lockande innan belöningar (med inspiration från Maria Brandel) för att få henne i full koncentrationsnivå innan belöning. På så sätt kommer hon förmodligen hamna mer i rätt känsla och inte fara iväg i belöningstankar alldeles för fort, utan även reflektera över utföranden. 

"Härja är en het dam" säger jag, och på filmerna ovan ser det ju så himla kontrollerat och balanserat ut. Ja, jag är förvånad. Hon har en jäkla förmåga att gå från crazy bananas in i koncentration, som jag även såklart tror att jag har haft lite inverkan på med mina belöningsval och egna sinnesstämning i koncentrationsövningarna. Att lägga på attityd i det här kommer jag göra senare då hon har en god förståelse. Jag är inte orolig...

Jag har valt att börja i den änden för att inte få en alldeles för crazy bananas känsla om fotgåendet som sedan kan leda till ljud och frustration. Bättre att börja med en god förståelse utan minsta lilla tillstymelse till "fort och fel" och sedan efter det lägga på lattjo lajbans är min tanke. :)  

Hoppas att detta gick att förstå! 
Kör hårt! 

Skärpning!

Jag har ju tyvärr inte vara speciellt frekvent med dessa blogginlägg, skärpning för föraren på den fronten. Men här kommer i alla fall en sammanfattning. 

Härja har börjat med fotgående-träningen:


Jag klurade och klurade hur jag ville göra med fotgåendet. Ni vet sådär när man är så konfunderad över hur man ska lösa det att man låter bli att röra det överhuvudtaget? Men till slut bestämde jag mig ju för att ha högeringångar pga hennes närhet till frustration i shejpingen (som det ser ut nu), och därav blev klossen en svår metod. Att lära henne att gå upp på den var ju nemas problemas, men sedan när nästa steg (att få bakbensrörelser) skulle utväntas (shejpas) så blev lilldamen förbannad för att hon ju "gjorde rätt" redan i hennes mening. ;) Men jag tror att det där kan ordna upp sig så småningom, med shejpingen, men just nu är hon lite för ny i det. Så jag är inte orolig för det för framtiden egentligen. Men jag ville ju gärna börja med fotgåendet redan nu. Egentligen hade jag kunnat vänta, men "varför?" liksom, samtidigt som jag absolut "big big no no"-inte vill få frustration i ingångarna. Har sett så många exempel där det börjar lite smått och sedan bara eskalerar och allt blir pannkaka. Så det vill vi inte släppa igenom. Då gör vi hellre om och gör rätt. :) 

Jag ville inte heller köra "visa in" i fotposition på vänstersidan, då jag upplever att hunden som följer en godis i den rörelsen egentligen inte riktigt tänker på vad den gör. Och nu med högeringångar tror jag stenhårt på att vi kommer få till det snyggt med raka sättanden utan att ta mig som bromskloss. :) 

Sedan valde jag helt enkelt att jobba vidare med bakdelskontrollen (som man annars kan få väldigt naturligt med jobb med klossen) genom att använda omvänt lockande. Superfort förstod hon och vi har på en veckas tid kunnat avancera rejält! Superkul!

Vi har även spårat endel. Här ovan är en film från igår då vi spårade på gräsmatta. Duktig valp, föraren har fått uppläxning om hennes usla insats i spårlinan. En typisk grej för föraren ;) Så föraren ska öva på det idag igen, idag tillsammans med Emelie och Astro - ett ekipage vi inte har tränat med förut men som det nu blir kul att få träna tillsammans med! 

Hugo är också med såklart. Han har gjort några riktigt fina pass där han varit väldigt miljötålig för att vara honom. Riktigt härligt! Dessutom endel spår där poletten har åter börjat trilla ner, och endel grundträning i jaktapporteringen. Men ingenting egentligen revolutionerande på den fronten, mer än att han är den bästa tålmodigaste lekfarbror jag någonsin hade kunnat önska åt Härja ♥

 Härja har även blivit fotad av aussie galleri:et! Se så söt hon var för några veckor sedan. Men det är hon ju fortfarande förvisso :) 

Avslutningsvis vill jag citera en blogg jag följer, där inlägget berör skador hos våra fyrbenta. Man ska absolut inte ta lätt på skador, och man ska absolut försöka vara uppmärksam och träna mycket i förebyggande syfte. Men man måste kanske inte alltid noja så himla mycket. Absolut är det hjärteskärande och aldrig kul med små skador/smärtor/känningar (stora skador är ju bara bajs och räknas inte riktigt in här), men det jag menar är att det förmodligen kommer att gå att få till rätta, att det är jätte bra att man tagit reda på känningarna, och att man inte måste hypa sönder om varför det blivit så, och vad det är, utan istället försöka tänka "nu har vi koll på det här. Nu ska vi göra 'det här' och 'det här' och 'det här' för att komma till rätta med det..."

Så här följer några, i min mening, oerhört kloka tankar som i alla fall jag ska försöka ta med mig och hoppas att även ni kan lugnas lite utav. :)  

"Det finns så oerhört många människor som både vad gäller sig själva och/eller sina djur till varje pris måste veta vad som felar. Vi som arbetar med kroppar vet ju hur komplexa de är. Det finns så mycket som kan ge smärta. Smärta kan komma tillfälligt och den kan bli kvar.
Det är väldigt få av oss som går genom livet utan att någon gång få någon typ av smärta.

Men, det är klart att jag varit orolig. Det är inte alltid helt lätt att leva efter sina egna goda råd.

Just nu känner jag en stor lättnad och glädje över att Birk gick genom denna undersökning utan några fynd. Jag vet fortfarande inte med all säkerhet vad det var som besvärade honom tidigare i somras, men måste jag till varje pris veta det? Nej. Det viktigaste är att han nu mår bra."