Skärpning!

Jag har ju tyvärr inte vara speciellt frekvent med dessa blogginlägg, skärpning för föraren på den fronten. Men här kommer i alla fall en sammanfattning. 

Härja har börjat med fotgående-träningen:


Jag klurade och klurade hur jag ville göra med fotgåendet. Ni vet sådär när man är så konfunderad över hur man ska lösa det att man låter bli att röra det överhuvudtaget? Men till slut bestämde jag mig ju för att ha högeringångar pga hennes närhet till frustration i shejpingen (som det ser ut nu), och därav blev klossen en svår metod. Att lära henne att gå upp på den var ju nemas problemas, men sedan när nästa steg (att få bakbensrörelser) skulle utväntas (shejpas) så blev lilldamen förbannad för att hon ju "gjorde rätt" redan i hennes mening. ;) Men jag tror att det där kan ordna upp sig så småningom, med shejpingen, men just nu är hon lite för ny i det. Så jag är inte orolig för det för framtiden egentligen. Men jag ville ju gärna börja med fotgåendet redan nu. Egentligen hade jag kunnat vänta, men "varför?" liksom, samtidigt som jag absolut "big big no no"-inte vill få frustration i ingångarna. Har sett så många exempel där det börjar lite smått och sedan bara eskalerar och allt blir pannkaka. Så det vill vi inte släppa igenom. Då gör vi hellre om och gör rätt. :) 

Jag ville inte heller köra "visa in" i fotposition på vänstersidan, då jag upplever att hunden som följer en godis i den rörelsen egentligen inte riktigt tänker på vad den gör. Och nu med högeringångar tror jag stenhårt på att vi kommer få till det snyggt med raka sättanden utan att ta mig som bromskloss. :) 

Sedan valde jag helt enkelt att jobba vidare med bakdelskontrollen (som man annars kan få väldigt naturligt med jobb med klossen) genom att använda omvänt lockande. Superfort förstod hon och vi har på en veckas tid kunnat avancera rejält! Superkul!

Vi har även spårat endel. Här ovan är en film från igår då vi spårade på gräsmatta. Duktig valp, föraren har fått uppläxning om hennes usla insats i spårlinan. En typisk grej för föraren ;) Så föraren ska öva på det idag igen, idag tillsammans med Emelie och Astro - ett ekipage vi inte har tränat med förut men som det nu blir kul att få träna tillsammans med! 

Hugo är också med såklart. Han har gjort några riktigt fina pass där han varit väldigt miljötålig för att vara honom. Riktigt härligt! Dessutom endel spår där poletten har åter börjat trilla ner, och endel grundträning i jaktapporteringen. Men ingenting egentligen revolutionerande på den fronten, mer än att han är den bästa tålmodigaste lekfarbror jag någonsin hade kunnat önska åt Härja ♥

 Härja har även blivit fotad av aussie galleri:et! Se så söt hon var för några veckor sedan. Men det är hon ju fortfarande förvisso :) 

Avslutningsvis vill jag citera en blogg jag följer, där inlägget berör skador hos våra fyrbenta. Man ska absolut inte ta lätt på skador, och man ska absolut försöka vara uppmärksam och träna mycket i förebyggande syfte. Men man måste kanske inte alltid noja så himla mycket. Absolut är det hjärteskärande och aldrig kul med små skador/smärtor/känningar (stora skador är ju bara bajs och räknas inte riktigt in här), men det jag menar är att det förmodligen kommer att gå att få till rätta, att det är jätte bra att man tagit reda på känningarna, och att man inte måste hypa sönder om varför det blivit så, och vad det är, utan istället försöka tänka "nu har vi koll på det här. Nu ska vi göra 'det här' och 'det här' och 'det här' för att komma till rätta med det..."

Så här följer några, i min mening, oerhört kloka tankar som i alla fall jag ska försöka ta med mig och hoppas att även ni kan lugnas lite utav. :)  

"Det finns så oerhört många människor som både vad gäller sig själva och/eller sina djur till varje pris måste veta vad som felar. Vi som arbetar med kroppar vet ju hur komplexa de är. Det finns så mycket som kan ge smärta. Smärta kan komma tillfälligt och den kan bli kvar.
Det är väldigt få av oss som går genom livet utan att någon gång få någon typ av smärta.

Men, det är klart att jag varit orolig. Det är inte alltid helt lätt att leva efter sina egna goda råd.

Just nu känner jag en stor lättnad och glädje över att Birk gick genom denna undersökning utan några fynd. Jag vet fortfarande inte med all säkerhet vad det var som besvärade honom tidigare i somras, men måste jag till varje pris veta det? Nej. Det viktigaste är att han nu mår bra."

Tiden rusar förbi i ett hiskeligt tempo


Tiden går ju så fort! Samtidigt känns det ändå som att jag har känt Härja hur länge som helst. När jag tittar på henne får jag verkligen fjärilar i magen och slås av tanken att "tänk att hon verkligen är min", och lite Caris också såklart. ;) Hugo har äntligen (enligt Härja) börjat busa med henne. De har skitkul ihop och jag får liksom lugna ner dem innan läggdags om det ska bli någon sömn för någon av oss överhuvudtaget... Superkul! Men det kunde jag verkligen inte tro. Jag visste att Hugo skulle vara snäll med henne och att det inte skulle bli några problem. Men jag kunde verkligen inte tro att superseriösa Hugo, som typ aldrig har lekt med en hund ordentligt och helhjärtat i hela sitt liv, busar järnet med Härja. Och det gör han verkligen för att han vill, inte för att han känner att han måste. Superkul att se. Det värmer ett mattehjärta!
 

Duktig Hugo "söver" valpen så att jag slipper 😅😂 #SistaRycket

Ett filmklipp publicerat av Julia Åström (@juastrom) Jul 14, 2015 kl. 2:58 PDT



Jag och Härja är nu anmälda till våra två första kurser
. Dels en valpkurs som går i fem veckor. Där är det faktiskt inte själva inspirationen, tankesättet och övningarna jag först och främst vill åt. Det är såklart jättebra att fylla på kunskapsbanken titt som tätt och jag kommer garanterat ta åt mig av många tips och så, men jag känner ändå i alla fall just nuatt på den fronten känner jag mig väldigt trygg i hur vi ska göra och hur jag vill ha det. Valpkursen handlar för min del först och främst om att få komma iväg jag och Härja på "våran grej" 1,5 timme i veckan. Att sitta i ring och vänta på våran tur och liksom göra någonting sådär tillsammans på ett fast tidsslag i 5 veckor i streck! Jätte mysigt känns det.
Förutom det så har vi även anmält oss till en kurs för Maria Brandel i Luleå. Så jäkla kul. Ett väldigt begränsat utbud med platser, de har liksom inte ens annonserats ut...! Så gissa hur glad jag blev när en som redan skulle gå kursen frågade om jag och Härja ville gå med dem?! Så den 13 augusti blir det att kursa för min kanske största idol inom hunderiet. Tror jag får svindel... Nej då, det ska bli så kul!!!
 
Vi fortsätter att åka på sökträningar och får bara mer och mer uppfattningar och idéer om hur jag tror att jag vill ha det i mitt sök. Såklart kommer det behövas anpassas väldigt mycket efter hunden, men just nu har vi rätt många olika hundar med olika tekniker/taktiker i gänget. Så jag har verkligen fått snappa upp många olika träningstankar vilket känns superkul och lovande för framtiden! Härja har testat på sina första riktigt ordentliga bruksspår och jäklar så fint det var!
 
 

Det här lilla A-barnet har spårat så fint idag! 😍👊🏻💪🏻 Peppade för brukset!!

Ett filmklipp publicerat av Julia Åström (@juastrom) Jul 12, 2015 kl. 12:07 PDT


 

Även nostarget. Men det gick sådär... 😅 Älskar hennes attityd i alla fall! 😍💪🏻👏🏻

Ett filmklipp publicerat av Julia Åström (@juastrom) Jul 7, 2015 kl. 2:31 PDT

 

Lite tasstarget mitt i natten. Vaffö inte liksom? 😎

Ett filmklipp publicerat av Julia Åström (@juastrom) Jul 9, 2015 kl. 3:59 PDT

 

Lilltjejens attityd! 😍👑💞

Ett filmklipp publicerat av Julia Åström (@juastrom) Jul 8, 2015 kl. 8:17 PDT

Det sista filmklippet kommer i full version så småningom, eller går att se på "Hundar med stort H"s facebooksida ;)


Vi har även tränat mycket lydnad. Tjejen har verkligen ett superbra fokus och en enormt bra lek för att vara 10 veckor gammal. Spännande att bygga på! Jag är snarare rädd att få en "för het" hund (om man nu anser att det går) än att få en låg och ointresserad hund. En gång har hon skitit i mig, fått knäck i lurarna, för att intressera sig för Trixie. Varpå jag röt till och hon ba "oj jävlar, det där kunde jag visst inte syssla med" och sen lekte hon hur bra som helst utan att ge Trixie en endaste blick. Det tycker jag tyder på att hon när hon tappade det helt enkelt inte förstod reglerna för leken. Nu väljer hon att leka för att det är roligare och för att hon vet att hon inte hinner/får göra både och. Jag slängde liksom leksaken mot Trixie, till och med så att Trixie var närmare leksaken än vad jag var, och supervalpen tar valpen och springer tillbaka mot mig i full kareta. En svår övning som kan tyckas att vara lite att "utmana ödet". Men jag gillar att utmana ödet så länge man ser det med glimten i ögat och sedan anpassar sig ifall det går käpprätt åt helvete. Men if you never try, you never know liksom. Om vi vill utvecklas måste vi hela tiden vara och tänja på gränserna istället för att träna på någonting som bara är plättlätt. Och så kul det känns!

Hugo kör mycket apportering nu för tiden. Det känns superkul och lite mer kravlöst. Det passar oss just nu!
 
 
 

Framtidstankar



Nyp mig i armen och dra mig baklänges vad denna lilla svarta pärla har tagit mig med storm! Jag måste hela tiden påminna mig själv om hur liten/ung hon är och att vi har god tid på oss. Men som sagt ser jag inte heller vitsen med att bara "sitta och vänta på bättre tider". Det här med "att låta valpen bara vara valp" tycker jag bara är trams när det är sagt som att valpen mår bäst av det... Jag känner bara "vadå bara vara valp och ha roligt? Vad handlar träning och relationsbyggande om för er då?".

På bara denna ynka lilla vecka (inte ens det), så har vi hunnit så långt relationsmässigt. Hon är en väldigtnyfiken valp. Allt ska undersökas. Därav var hon också väldigt "självständig" utomhus tidigare i veckan, för att det faller sig så naturligt för henne att allting är så intressant. En egenskap jag gillar. Men nu har jag under veckan visat henne hur lattjolajbans jag är och nu väljer hon mig i mer eller mindre alla lägen. Så kul att se!

Jag är dock inte dum. Jag vet att det kommer att komma perioder då hon intresserar sig för annat, men det tar vi då. Jag är övertygad om att om vi fortsätter i samma fina bana så kommer vi övervinna allt sådant också, ganska plättlätt!

Hugo då... Jag hade ju hoppats på att han skulle bli sjukt svartsjuk på konkurrensen och vilja vara med överallt. Han är svartsjuk, men det verkar ha gett lite motsatt effekt hittills... Konstigt, men vi får se hur det blir! Just nu har jag helt ärligt ingen som helst motivation till hans tävlingslydnad. Det känns som att jag har tragglat med den och hans motivation inför den i 3,5 år. Om vi skiter i den nu i sommar mer eller mindre så tror jag det bara gör oss gott...

Jag är rätt säker på att jag kommer hitta tillbaka så småningom, och om jag inte gör det utan istället finner det roligare med Härja (som jag känner nu), så får jag väl helt enkelt satsa på tävling med Härja och så får Hugo vara maskot. Jag är inte en människa som ger upp, men just nu ser jag verkligen inte vitsen att lägga ner så otroligt många timmar i veckan på att träna en hund för tävling som ändå bara tycker att det är extremt jobbigt och lite ointressant. Istället får vi kanske satsa på jakten, linlöpning/drag, viltspår. Vi får se. Än är inte det sista ordet sagt, men just nu känner jag oerhört lugn och skönt inställd inför denna känsla. Hugo betyder absolut inte nå mindre för mig. Han är min bästa vän och mitt allt. Jag tror snarare att vår relation kan bli ännu bättre om vi slipper jobba med sådant som vi drar åt olika håll inom...
Vi får se.