Underbar attityd

På senaste har grabben inte bara visat toppen-attityd (som ovan) i träningen, utan även i vardagen. Han tigger efter aktivitet, och så fort jag öppnar munnen och börjar formulera ett ord så är han lyhörd som aldrig förr och kutandes mot mig i rasande fart, med ögon som tindrar och ett sånt där fånigt flin i hela ansiktet.
 
Idag körde vi lite budföring som blev lite svårt för grabben, men han försökte verkligen och det var kul att se att trots att det var en sån svår, och till viss del oklar uppgift, så började han inte hålla på med annat eller tappade fokus. Toppen! Vi har börjat köra mycket med boll på senaste, och jag vet inte om det bara är det, men det har i alla fall bidragit till att tända en extra gnista i honom. Boll och byteslek så att det hela tiden kommer en ny boll när han hämtad den "gamla". Detta har även gjort att han blir trött på ett annat sätt, då till och med belöningen är ett slags arbete där man måste ge järnet. 

Godkänt anlagsprov viltspår!

Jajamensan, då tog vi oss (läs: jag mig) i kragen och bokade ett rörligt anlagsprov med en domare i Kalix. Sen lyckades vi få ihop hela 2 träningar :P :P MEN det gick ju bra! Godkända och överösta med beröm! Framför allt tröck hon på hur bra det var att jag var tyst och litade på honom och hur han på så sätt aldrig tvekade, han körde på och löste allt själv. Visste väl att den där självständigheten skulle vara bra till någonting ;) ;)
 
Det var en fröjd att vara bihanget längst bak i snöret. Spår-tuff tuff-tåget tuffade på extremt bra med tryck i linan, utan att jag alls på något sätt behövde skynda mig där bakom. Några gånger hade han kanske lite väl hög näsa för min smak, men det blir lätt så med viltspår - så himlarns mycket vittring. Han var annars väldigt väldigt noggrann. Flera gånger nosade han ordentligt på diverse hinder som stenar och smågranar. "Här har den varit, japp, vi är rätt". Dock var han lite bekväm och gick runt nedfallna träd istället för under... Hehe ooops! ;)

Men annars var det ett svårt spår för vad vi är vana vid. Det var svårt att ta sig fram på vissa ställen. Det var 5 olika terränger med bland annat ormbunkar som ger ifrån sig väldigt stark lukt, som ibland kan upplevas som störande för hunden. Det var flera stigar som passerades, det var enorma höjdskillnader, upp och ner, ner och upp.
 
En gång började han gå längs med en stig. "FAN", tänkte jag. Jag gav lite motstånd i linan, som är vår inlärda signal som betyder "är du säker?". Han tittade på mig och gasade sedan på ännu mer i samma riktning som tidigare. Så jag följde snällt efter, fortfarande utan att ha sagt någonting. Det visade sig ju sen att hon hade lagt spåret längs med stigen där. Så tur var det väl att jag litade på honom. Och hon hade inte alls märkt min signal. Ett riktigt fulknep är det ;) Och jag är väldigt nöjd över vår inlärda signal, som ändå aldrig gör honom osäker, men mig säker på att han vet vad han håller på med (om han är fel ute brukar han tänka till, och det syns).

Kritiken:
"Ett väl fungerande ekipage! Tar snabbt an spåret och spårar mycket koncentrerat och för rasgruppen väldigt spårnoga i ett lugnt och harmoniskt tempo. Går lite i lä från spåret vid sidvind på 2 sträckor och får därför ett mindre tappt strax före vinkel 4 där han hamnar i en hölja men löser utan stöd av föraren med ringning. Ett tyst och lugnt ekipage med framtid i skogen!"
 
Det syns verkligen att det är sådant här han är ämnad för. Det är här hans självständighet, envishet och enorma bestämdhet - "ja ska jävlart dit", visar sig från sin bästa sida. Bästa busen!