Skärpning!

Jag har ju tyvärr inte vara speciellt frekvent med dessa blogginlägg, skärpning för föraren på den fronten. Men här kommer i alla fall en sammanfattning. 

Härja har börjat med fotgående-träningen:


Jag klurade och klurade hur jag ville göra med fotgåendet. Ni vet sådär när man är så konfunderad över hur man ska lösa det att man låter bli att röra det överhuvudtaget? Men till slut bestämde jag mig ju för att ha högeringångar pga hennes närhet till frustration i shejpingen (som det ser ut nu), och därav blev klossen en svår metod. Att lära henne att gå upp på den var ju nemas problemas, men sedan när nästa steg (att få bakbensrörelser) skulle utväntas (shejpas) så blev lilldamen förbannad för att hon ju "gjorde rätt" redan i hennes mening. ;) Men jag tror att det där kan ordna upp sig så småningom, med shejpingen, men just nu är hon lite för ny i det. Så jag är inte orolig för det för framtiden egentligen. Men jag ville ju gärna börja med fotgåendet redan nu. Egentligen hade jag kunnat vänta, men "varför?" liksom, samtidigt som jag absolut "big big no no"-inte vill få frustration i ingångarna. Har sett så många exempel där det börjar lite smått och sedan bara eskalerar och allt blir pannkaka. Så det vill vi inte släppa igenom. Då gör vi hellre om och gör rätt. :) 

Jag ville inte heller köra "visa in" i fotposition på vänstersidan, då jag upplever att hunden som följer en godis i den rörelsen egentligen inte riktigt tänker på vad den gör. Och nu med högeringångar tror jag stenhårt på att vi kommer få till det snyggt med raka sättanden utan att ta mig som bromskloss. :) 

Sedan valde jag helt enkelt att jobba vidare med bakdelskontrollen (som man annars kan få väldigt naturligt med jobb med klossen) genom att använda omvänt lockande. Superfort förstod hon och vi har på en veckas tid kunnat avancera rejält! Superkul!

Vi har även spårat endel. Här ovan är en film från igår då vi spårade på gräsmatta. Duktig valp, föraren har fått uppläxning om hennes usla insats i spårlinan. En typisk grej för föraren ;) Så föraren ska öva på det idag igen, idag tillsammans med Emelie och Astro - ett ekipage vi inte har tränat med förut men som det nu blir kul att få träna tillsammans med! 

Hugo är också med såklart. Han har gjort några riktigt fina pass där han varit väldigt miljötålig för att vara honom. Riktigt härligt! Dessutom endel spår där poletten har åter börjat trilla ner, och endel grundträning i jaktapporteringen. Men ingenting egentligen revolutionerande på den fronten, mer än att han är den bästa tålmodigaste lekfarbror jag någonsin hade kunnat önska åt Härja ♥

 Härja har även blivit fotad av aussie galleri:et! Se så söt hon var för några veckor sedan. Men det är hon ju fortfarande förvisso :) 

Avslutningsvis vill jag citera en blogg jag följer, där inlägget berör skador hos våra fyrbenta. Man ska absolut inte ta lätt på skador, och man ska absolut försöka vara uppmärksam och träna mycket i förebyggande syfte. Men man måste kanske inte alltid noja så himla mycket. Absolut är det hjärteskärande och aldrig kul med små skador/smärtor/känningar (stora skador är ju bara bajs och räknas inte riktigt in här), men det jag menar är att det förmodligen kommer att gå att få till rätta, att det är jätte bra att man tagit reda på känningarna, och att man inte måste hypa sönder om varför det blivit så, och vad det är, utan istället försöka tänka "nu har vi koll på det här. Nu ska vi göra 'det här' och 'det här' och 'det här' för att komma till rätta med det..."

Så här följer några, i min mening, oerhört kloka tankar som i alla fall jag ska försöka ta med mig och hoppas att även ni kan lugnas lite utav. :)  

"Det finns så oerhört många människor som både vad gäller sig själva och/eller sina djur till varje pris måste veta vad som felar. Vi som arbetar med kroppar vet ju hur komplexa de är. Det finns så mycket som kan ge smärta. Smärta kan komma tillfälligt och den kan bli kvar.
Det är väldigt få av oss som går genom livet utan att någon gång få någon typ av smärta.

Men, det är klart att jag varit orolig. Det är inte alltid helt lätt att leva efter sina egna goda råd.

Just nu känner jag en stor lättnad och glädje över att Birk gick genom denna undersökning utan några fynd. Jag vet fortfarande inte med all säkerhet vad det var som besvärade honom tidigare i somras, men måste jag till varje pris veta det? Nej. Det viktigaste är att han nu mår bra."