Uppdatering

Bilder som Cari fotade under en träff i Kalix tidigare denna månad. 
 
Då var vi inne i slutet av november - helt sjukt! Var tar tiden vägen? Min lilla valp är inte en så liten valp längre. Hon kommer nog alltid vara en barnslig pajas till sättet (vilket jag älskar), men hon är ju på väg att bli unghund och snart även vuxen. Konstigt!
Mattes furbaby. 
 
Vi har börjat träna läggande under gång. Jag gick egentligen emot mina principer här då jag hade först tänkt lära in ställande under gång, ty jag tänker att det är bättre att de får det som "bästa/främsta/favorit- beteende" då det alltid går att rädda upp ett läggande som blir ett ställande, men inte tvärtom, i klass 1. Men jag blev för sugen på att börja lära in läggandet helt enkelt. Skit också ;)
 
Vi fortsätter även att träna och (matten) tänka på helhetsträningen, miljöträningen, störningsträningen osv. Härja verkar inte alls vara störd av varken det ena eller det andra, men jag försöker alltid ha det i åtanke då min filosofi är att om man inte har en fungerande helhet så spelar det ingen roll hur fina moment man har. Hur som helst har vi varit på öppna träningar och jag tar ofta med mig hundarna när jag åker och handlar och liknande och ser till att träna på olika parkeringar, parkeringshus osv osv. Härja är alltid redo för träning! "Vad ska vi göra?!" med ett uttryck som skriker "JAG VILL TRÄNA" och en svans som går från mungipa till mungipa. 
 
Vi fortsätter med belöningsutvecklingen, som jag aldrig kommer att släppa utan hela tiden se till att det fungerar. Det vi egentligen nu behöver lägga ner mer tid på är att komma tillbaka med en leksak. Byteslek med två leksaker fungerar superbra, men damen har en tendens att bli lite snål/vilja bli jagad när hon har en leksak. Hornen liksom växer fram och hon blir så sjukt nöjd. Om hon hade kunnat sjunga hade hon väl trallat på "nanananana-na, du kan inte ta mig". Skämt å sido. Men efter bara något enstaka pass så trillar poletten väldigt snabbt ner vad som lönar sig och vad som är roligast. Det är ju mycket roligare med en matte som tjoar och hurrar när man lekar tillsammans, än som bara blir passiv och tråkig i övrigt. För även om Härja har ett väldigt stort föremålsintresse, så är hennes matte-intresse mycket större. Klok valp. ;) 
 
Fjärren har vi börjat titta på, och jag känner mig väldigt hoppfull inför våra låsta frambensskiftningar. Först blev det några rejäla *klia sig i skallen*-funderingar. Men hur kul hade hundträningen varit om allt var plättlätt? Men så slutade jag klia mig i skallen och tog tag i det. Det fungerar riktigt bra! Hon har ju en grym kroppskontroll och har alltid haft, samt den här sköna vallhundsstilen i rörelserna som på något sätt gör det så himla mer flytigt än vad typ Hugo gör med sitt ivriga steppande. Nå ja, han är grym på mycket annat. ;) 
 
 
 

Ytterligare en film från i fredags. Första passet då jag tänkte visa hur vi har testat göra. Analys: "ja, det gick ju bra!"

Ett filmklipp publicerat av Julia Åström (@juastrom) Nov 10, 2015 kl. 11:46 PST

Även (metall)apporteringen har vi börjat kolla på. Och ja, vad ska man säga mer än att "ja, det gick ju bra" liksom? Bra och genomtänkt grundträning leder ofta liksom till sådant här. Plus att det inte går att skjuta under mattan att denna hunden verkligen har rätt förutsättningar och egenskaper för att det ska kännas "ja, det gick ju bra" också. :P :) 

 
 
Även rutan och platsliggningen går framåt. Nu måste vi bara börja platsligga med andra hundar och lite mer tävlingsmässigt. Men jag är inte orolig. :) 

Och jag som innan det här inlägget tänkte skriva "vi tränar inte så mycket, vi myser mest bara". Men nu när jag sammanfattar detta såhär så ser jag ju att vi har kommit en skaplig bit på vägen i väldigt många delar/moment, men jag står fortfarande fast vid att antalet träningspass ändå är få..! Men så blir det när man hela tiden försöker träna väldigt välgenomtänkt, med kvalité före kvantitet, och inte bara på måfå. Jag får väl helt enkelt ta och klappa mig själv på axeln för den delen. *Klapp, klapp.*
Hugo och jag har gått med i en draggrupp för vintern. Det ska bli så sjukt kul (och svårt, men det är ju lite av tjusningen ;))! Jag har även fått erbjudande om att gå en grönt kort-kurs i vinter vilket också känns sjukt spännande! Att få lära sig mer både praktiskt men framför allt teoretiskt, och samtidigt den sociala biten i det hela.
 
Vi är även med i en nosework-grupp, men har ännu inte hunnit vara med på någon träff, men jag ser verkligen fram emot att träna lite nosework med honom. I övrigt är han såklart med på allting. Miljöträningen har tagit 1000 steg framåt när han "bara" får ligga och titta på i inomhuslokalen istället för att själv också köras. För varje gång jag kör honom blir han så taggad och går upp i positiv stress att han sedan inte klarar av att balansera den stressen i det övriga. Dessutom är han ofta tröttare än Härja efter att ha varit med och tittat på under en träning än vad Härja som faktiskt har kört är. Så det säger ju en del om hur jobbigt - och också hur viktigt det är för honom att faktiskt bara få ligga och titta på. 
 
 
Till vardags flyter det också på. Jag är dränkt i plugg just nu så det blir mycket "bara" långpromenader och bentuggande. Det tar ändå väldigt mycket mer tid att fara och träna hund än att bara promenera. En blandning av att jag har sänkt aktivitetsnivån per vecka och att Härja också har blivit äldre har gjort henne till en baddare på att bara ta det lugnt inomhus. Nu märks hon inte ens inomhus, ha-ha. ;)
 
Härja är så mentalt stabil att jag förvånas hela tiden. Hugo gör fortfarande lite hyss och tokigheter titt som tätt (dock har det blivit bättre ändå), men Härja hakar aldrig. Det krävs liksom inte en "dålig mentalitet" för att haka på när någon skäller på brevbäraren, skriker i hundmöten, hatar på saker osv. Men Härja sitter bara där likt ett ljus och ser ut att tänka "vaffö dådå? vaffö gör han på detta viset?" med huvudet på sniskan följt av att hon hellre pysslar med något annat (tigga träning av matten exempelvis). Ja, hon är sjukt enkel helt enkelt, och hon imponerar på mig varje dag.  
 
Vår träningsgrupp har börjat träna på efter Maria Brandels lektioner i boken "Från valp till stjärna". Mycket givande pass med många bra analyser och teoretiska kunskaper som delges och inhämtas både innan, under och efter passen. Jag är mycket mycket nöjd med denna grupp och att jag har fått möjligheten att vara med i den! Jag ser så mycket fram emot fortsatt träningen med detta gäng. 
 
 
 

Kurs för Siv Svendsen via TopDog Hundskola




Kurserna blev som förutspått (över)fulla direkt, men än finns det platser kvar som åhörare och på föreläsningen. Siv är en fantastiskt duktig hundtränare som sprudlar av glädje och energi. Chansen att hon kommer tillbaka hit till norra Norrland känns som mycket liten. Missa inte detta nu!!

Jag och Härja ska givetvis kursa och lyssna på föreläsning. Jag är sååå taggad!!!!

Rallylydnad? Agility?

Det är otroligt många som frågar varför jag inte håller på med rallyn eller agilityn. Det enkla svaret är: för att jag inte tycker att det är kul. Och det, det är jätte konstigt i mångas värld. Det är på något sätt konstigare att inte tycka en sådan "sport utan krav" "som bara handlar om att ha kul med sin hund" är roligare än vad exempelvis brukset, tävlingslydnaden och tjänstehundsarbetet är. 

Eller nu ljög jag väl egentligen. Jag tycker att allt jag gör med mina hundar är kul. När vi testar åka skidor tycker jag att det är kul. När vi testar jakten tycker jag att det är kul. När vi testar rapporten tycker jag att det är kul. Ja, till och med när jag står där vid utställningsringen tycker jag att det är kul.  Problemet sitter i att dygnet bara har 24 timmar och att jag är person som föredrar att nischa mig. Jag vill hellre bli bäst inom något än halvbra inom mycket. Med det sagt tror jag inte att vi faktiskt kommer att bli bäst inom något - men jag vill hellre försöka med det än att göra någonting "bara för att det är kul". Återigen, som jag gjort så många gånger förut, vill jag understryka: det är kul att eftersträva att bli bra. Man måste inte välja mellan "kul" och "målinriktad". Det är ju det målinriktade som gör det kul! I min värld. Men då är jag väldigt duktig på att hålla distans mellan att träna med känsla och känslor också, samt någonstans i all "sikte på 12an"-finlir ändå ser det med glimten i ögat. Jag står fortfarande fast vid att det ligger i betraktarens ögon - de som påstår att det inte är kul att sikta högt... Det säger mer om deras inställning än om det satsande ekipaget i fråga. 

Nog om det. Jag tycker att allt jag gör med mina hundar är kul, men jag tycker helt enkelt att ett häftigt fotgående, att hitta personer i terrängen, detaljpill uti dess like, i princip omöjligt att få det perfekt, hundens naturliga instinkter, samarbetet förare/hund, en sport som säger mycket om såväl hundens som förarens kvalité, och en sådan sport där ingen prestation är den andra lik, är så coolt. Det kan hända att jag trampar folk på tårna nu, och jag menar verkligen inte att såra någon, men jag tycker inte att det är avsevärt supercoolt att få hunden att springa genom tunnlar och hoppa över hinder på kortast möjliga tid. Jag tycker att det är kul, men jag tycker inte att det är coolt. Jag tycker inte heller att det är coolt med en sport där alla, oavsett egentligen hur bra hunden faktiskt är kan uppnå maxresultat. Jag tycker att det är kul, absolut, men jag tycker inte att det är coolt. Med det sagt vill jag inte förringa eller förminska någon deltagare i denna sport, men jag försöker bara förklara hur jag tycker och väljer att prioritera och spendera mina 24 timmar om dygnet.

Hundarna har en sådan otrolig kapacitet att göra så mycket mer än att hoppa och springa snabbt. Att använda sig av denna kapacitet - det tycker jag är coolt. 
Jag tycker att det är supercoolt att använda hundens näsa som är så otroligt talangfull och användbar för oss människor. Att faktiskt hitta människor som har försvunnit med deras hjälp...!!! Att använda hundarna till det dem är skapta för (jakt, vallning, bruks). Att för att lyckas hela tiden balansera hundens förighet och självständighet, att hela tiden måsta ha en plan för att lyckas, att hela tiden vara medveten om styrkor och svagheter och träna utefter det. Att tillsammans med hunden känna "wow, detta gjorde vi bra. Detta hade vi inte klarat utan varandras hjälp". Det tycker jag är coolt. 

Precis som att många totalratar och till och med går till personangrepp på "bruksfolket", så måste jag också få ha en åsikt. Skillnaden är att jag accepterar alla, tycker att det är häftigt att alla gör något som de brinner för - superbra! Men jag brinner uppenbarligen inte för samma sak som du gör, och det finns inget rätt eller fel i det. 

Jag trillade över detta inlägg, och skulle vilja citera. Jag vet inte om personen som skrev det vill ha det utskrivet eller så så jag citerar bara, så får jag väl ändra det sedan om det nu är totalkatastrof att det inte skrivs ett namn/länk. 

Avslutningsvis vill jag igen understryka. Jag söker inget rätt eller fel - jag söker acceptans. Acceptans för att det jag brinner för är lika rätt (läs: kul) som det du brinner för. Låt oss bara enas - det du tycker är kul; hurra för dig! Det jag tycker är kul; hurra för mig! Fascineras av varandra istället för att rynka på ögonbrynen och tänka "jaha, det är en sådan person". Fascineras över att det du tycker är prisstrist finns det ändå massa utövare som rockar brallorna av. Du behöver inte tycka lika, men du behöver acceptera. Om du dessutom lägger till "försök förstå" i to do-listan så lovar jag dig att du får ut miljarder gånger mer än vad "rynka på ögonbrynen" och "skratta åt" tillför på samma lista. Inte bara om sporten i fråga, utan även om dig, din hund och förhoppningsvis om du inte helt saknar social kompetens så lär du känna ännu fler människor som brinner för samma sak som dig - hundträning. 

Jag, jag planerar att gå en grundkurs i agility med Härja till våren. Och jag lovar er att jag kommer tycka att det är kul och försöka lära mig massor längs vägen! Om mig, om Härja och om sporten. 



Citatet: 

"Så har även jag debuterat i rallylydnad. Egentligen har jag ingenting emot sporten. Alla typer av aktiviteter där man jobbar med hunden och tränar samarbete är bättre än utställning. Däremot vänder jag mig emot att hunden ska kunna få en titel efter att ha klarat tre nybörjarrundor i rally när hunden fortfarande inte får någon titel när den blir godkänd i elitklass spår. Om intresset för bruks inte ska försvinna helt borde man se över det lite mer. Med det sagt tänkte jag också jaga titlar (inte minst eftersom många oförstående människor verkar mer imponerad av titlar än vad de står för). Uppenbart blev det att hon absolut inte kunde det här med att runda bakom förare vilket gav momentfel och 13 poäng avdrag. Så det har vi tränat vid två tillfällen. Det enda som krävs för att hon ska bli godkänd är en matte som kommer ihåg banan. Med andra ord är det ägaren som borde få titel i första klassen."