Byte (tillökning) av både ras och kön, sommaren 2015!

Ja, jag ska inte själv byta ras och kön. Utan det är såklart valptankar jag går i, och har gått i väldigt länge. Mycket klurande över många fina kombinationer gjorde att jag till slut i somras bestämde mig för att det är efter Caris aussietik Takida jag vill ha en valp. Så det blir rasbyte. Inte nog med det. Denna gång vill jag även ha en tik. 

Aussie-valet föll på att det är brukset och lydnaden jag vill hålla på med. Många skriker då på mig och säger "klart du kan ha en tollare till det"... "Ja, jooo, njaaa" svarar jag. Klart det går. Det går att köra lydnad med en mops om man så vill. Men tollaren är en jakthund, och jag brinner inte för jakten, jag brinner för brukset och lydnanden. Varför ska jag skaffa något annat än en brukshund då? Jag gillar aussiens go och fart, samtidigt som de har will to please och samarbetsförmåga. Jag älskar deras stora personlighet och never ending arbetslust! Jag var väldigt länge inne på kelpie också. Men efter klurande och magkänsla så kändes valp efter Takida mest rätt. (Inget dåligt mot kelpiekullarna jag funderade på dock. Valet föll bara på Takida denna gång!)

Valet av tik är helt enkelt att Hugo är en väldigt grabbig grabb, och just nu är det inget som faller mig i smaken att få en till grabbig grabb. Jag vet att det finns ograbbiga grabbar som inte bryr sig om tikar eller tikkiss. Men just nu känner jag bara att en tik är jag sugen på! Det var jag egentligen redan innan Hugo. Så denna gång blir det en tik. Japp. Så känns det i magen. Magen har aldrig fel. 
Takida är en tik jag avgudar. Fart, will to please och massor av galenskap. Likaså Caris aussiepojke Turbo gillar jag skarpt. Vad passar då inte bättre än att Takidas tilltänkta hane är Turbos morbror?! Dessutom har jag ett stort förtroende för Cari, både som hundtränare och som uppfödare. Så ja, vad ska jag säga? Jag tror starkt på den här kombinationen. Det känns bra ända ner i tårna! 

Så ja. Jag hoppas att det till sommaren kommer hit en liten "Härja", både som namn och som personlighet ;) 
Håll tummarna med mig! 

Disen

Finns ingen goare gulligare än Disse. Jag är så glad att jag/vi har fått möjligheten att lära känna honom och få ha honom i vår vardag. Jag vill påpeka att hur mycket jag än skriver om Hugo så är Disse alltid med. Han tränar också. Han sköter sig också exemplariskt, oftast bättre än Hugo hehe. Han är den mysigaste och goaste hunden jag mött. Varför jag skriver mer om Hugo än om Disse är väl helt enkelt en vana. Hugo är som mitt "utveckla och ta oss an våra mål"-projekt sedan 2,5 år tillbaka. Det är han jag uppdaterar om för att jag alltid har gjort. Men Disse är helt klart alltid med. Han är aldrig glömd eller åtsidosatt. Han är en stjärna. Viktig info denna tisdagskväll. 

Men många frågar "har du tagit över Disse?". Svaret på den frågan är nej. Det har jag inte. Än så länge hjälper jag bara Jennie med att ha honom hos mig. Men mest troligt och förhoppningsvis (*hoppas* *hoppas* *hoppas*) kommer min mamma och hennes man ta över honom. Jag hoppas och tror stenhårt på den idén. Mamma och Tore med, men just nu har de lite annat än tänka på, därav dröjer beslutet lite.

Jag vill ha valp. Men jag vill också jätte gärna ha Disse med i vår vardag. Detta hade varit en jätte bra lösning för alla. Och Disse trivs verkligen. Det är jag övertygad om. 

Tack Jennie för att vi har fått lära känna Disse, och för det stora förtroendet! ♥♥♥
 

Bus-Disse 💖✨

Ett filmklipp publicerat av Julia Åström (@juastrom) Nov 11, 2014 at 11:36 PST

 
Hjälper mig att plugga matte. Lilla knä-apan. 
 
 

Parkour-Disse 😎 och "sitta-ner-på-rumpan-fungerar-alltid"-Hugo 😇

Ett filmklipp publicerat av Julia Åström (@juastrom) Nov 11, 2014 at 6:08 PST

 

Kurs för Cari 22-23 november

I helgen kom Cari till oss för att hålla kurs i lydnad. Superkul och efterlängtat! Disse fick stanna hemma med mamma, och Hugo fick 5 pass fördelade enligt följande:

lördag: uthållighet fotgående, vittring, fjärr.
söndag: skall och tävlingskommendering 

Vittringen och fjärren är jag väldigt överraskad över. För under en tävlingsmässig kedja på söndagen klarade Hugo av en 10 p-mässig fjärr som sista moment. Vi har tidigare haft problem med att han gärna ligger kvar i osäkerhet/bekvämhet/jobbigt att utföra i kedja, men nu så! 
 

Fjärren fungerade i kedja igår! Yey! Ikväll ska vi höja förväntan på fotgåendet i en tävlingskommendering 😊

Ett filmklipp publicerat av Julia Åström (@juastrom) Nov 11, 2014 at 2:15 PST

 

Vittringen har vi en plan för att lära honom att alltid börja från vänster. Samt att lära honom att växla från intensivitet till noggrant sorteringsarbete! 
 
Skallet fick vi inte fram något, men fick lite verktyg att jobba vidare med, och igår lyckades vi närma oss någonting som kan komma bli ett skall. Kanske lite mer basstämma bara ;)
 

Ok. Vi kommer ha fjantigaste skallet av alla! 🙉👌

Ett filmklipp publicerat av Julia Åström (@juastrom) Nov 11, 2014 at 12:07 PST


Tävlingskommenderingen var väldigt dyster att se faktiskt. Vi hade kanske skrapat ihop till ett förstapris med 10 p på både ruta och fjärr, men det är skitsamma i detta fall, för direkt när vi blev inkallade på plan var Hugo låg och släpade. Så är jag inte alls van att se honom när vi "bara" tränar fotgående och liknande "rakt upp och ner". Men så fort det vankas tävlingsmässig kedja så är det som att han har räknat ut att "nu är det ungefär 5 minuter till jag får någon belöning, shit vad jobbigt" och så är fotgåendet ungefär ett walk of shame. Jag blir bara mer och mer frustrerad och Hugo ser ungefär ut som att det är det tråkigaste och värsta han gjort. Efter det vill jag inte belöna honom, men om jag inte gör någonting alls åt det så blir det ju aldrig bättre. Mitt nya (nygamla) mantra är verkligen att jag inte ska behöva leka igång honom. Det är hans ansvar att han är på G, annars får han inte vara med. Att hela tiden hålla på att "busa igång" honom gör i princip att jag belönar att han är oengagerad. "Om jag är oengagerad så blir matte rolig". Nej. "Dåliga prestationer är inte värd bra belöning, precis som att bra prestation är värd belöning därefter. Värdera prestationen och värdera belöningarna! Det måste vara mer värt att utföra ett svårare arbete!" Sådant som är så logiskt egentligen, men som ändå tappas bort ibland. 

Lite deppigt är det att det som är viktigaste inte fungerar. Dvs peppen och motivationen att köra en tävlingsmässig kedja. För helt ärligt spelar det ingen som helst roll hur bra ett fotgående är när vi bara tränar det direkt ute ur bilen. Det måste fungera i en kedja, annars är det skitsamma ungefär. 

Lösningen blev i alla fall att peppa upp ingångarna med rejäla belöningar. I tid och otid avbryta ingångarna på plan och början av fotgåendet med att gå ut och belöna. Dessutom tipsade Cari mig om att gå saktare. I vanliga fall brukar man få höra att man ska gå fortare för att få med sig hunden, men ibland hjälper det istället med att gå saktare för då måste hunden koncentrera sig mer. Och det hjälpte! så nu ska vi börja gå saktare och belöna upp ingångar och fotgåendet! Jag är lite rädd för att Hugo är så beräknande. Han kommer säkerligen så småningom också märka skillnad på när det är träningstävlingar och när det är riktiga tävlingar. Men jag har en plan. Den går ut på att skynda långsamt och använda mig av riktiga tävlingar som träningar om jag så måste. Gå in och avbryta om fotgåendet går kalasbra, eller tvärtom, bryta om det går pissdåligt. Vi får se. Men nu känns det bara ännu mer som att vi inte ska ha bråttom någonstans. Vi måste vara försiktiga med att inte förstöra det roliga. "Skynda långsamt, så går det fortare" tror jag helt klart på i detta fall :) 

Superkul och bra helg hur som helst, som vanligt. Jag avguuuudar Caris aussie-tokar Takida och Turbo. Mer (för det finns verkligen mer att berätta om det) en annan gång ;)