Föreläsning, Jens Frank - SWDI

Obs. i följande inlägg vill jag understryka att detta är mina ord och mina tolkningar. Även om jag har varit på en föreläsning så kan det hända att jag har missuppfattat. Detta är min version. 
Foto: Sofia Olsson
 
Jag har under en längre period inte alls känt mig motiverad för spåret. Ibland har det gått att göra någon slags "konstgjord andning" och så har jag varit peppad i några dagar, men sedan har det återigen känts som att det mer varit ett måste (eller någon slags rutingöra - "klart vi ska spåra") än en vilja. Jag kan egentligen inte sätta fingret på när det började, bara att det har blivit värre och värre. Jag tror att det började redan sommaren 2014, och sedan har det eskalerat. 

Men nu är jag taggad igen! Allt började med att Jens Frank föreläste på Gammelstads djursjukhus (anordnat av Luleå BK) den 25 september och lyckades inspirera och motivera mig igen. Han pratade mycket om att vi måste ha en belöning och inte låta spåret vara självbelönade - ett koncept som jag köpte helt och fick upp ögonen för. Det går ju visst att styra en hunds spårande mer än att den bara råkar vara bra på det eller inte. 

Han pratade mycket om att vi måste ha en plan för progression i varje träningspass. Han visade upp en studie på tävlande i Sverige i lägre klass, högre klass samt elitklass och visade på att vi bara blir sämre och sämre. Varför? Förmodligen inte av utebliven träningen, utan mest troligt tvärtom - mer träning, men på fel saker. Vad händer? Hunden lär sig att bli dålig, eftersom att vi hela tiden låter den agera dåligt. Hunden lär sig vanor. Hunden lär sig det den gör. Om vi inte gör om planen helt, och tänker genom vad vi faktiskt tränar och vad vi faktiskt lär hunden så kan det lika gärna bli så att vi har befäst någonting dåligt istället för någonting bra, och vi har lyckats träna på att bli sämre! 
 
 

Spår-Härja 😍

Ett filmklipp publicerat av Julia Åström (@juastrom) Okt 4, 2015 kl. 5:13 PDT

 
Hur belönar vi spåret då? Ja, som all annan träning. Antingen med godis i spåret, eller föremål i spåret som senare byts ut mot godis, eller det som jag fick upp ögonen mest för - kasta föremål över huvudet på hunden. "Va? får man göra så?", tänkte jag. "Det är klart man får!", svarade jag mig själv, efter lite eftertanke och kände mig genast rätt dum faktiskt. Jens menade på att detta också var det bästa sättet eftersom att vi kan styra exakt när vi vill belöna hunden. Om det redan ligger belöningar i spåret så kan det ju tyvärr bli så att hunden lyckas vinda sig in till den eller liknande - och på så sätt lär sig en dålig vana. Viktigt att tänka på är att kaströrelsen måste ske helt obemärkt av hunden. Worst case scenario är ju att linan blir slak följt av att hunden ser bollen. Vad tror hunden då? Jo, att slak lina ger belöning. Och det blir väldigt väldig dåligt...

Men med denna metod har man ett verktyg för att belöna själva spårandet. Utmärkt för mig som har två hundar, som båda älskar att spåra, men som kanske är ännu mer motiverade för att hitta, än för att spåra. Dvs, de kan gärna ta genvägar i spåret om de får vind på utlagt föremål. De är ju i deras värld smarta och ekonomiska med både energi och tid. Det handlar för dem om att hitta - att komma fram till föremålen och då spelar det ju mer eller mindre roll hur de tar sig dit. De måste absolut följa spåret, men kanske inte med en 2 dm marginal till spårkärnan. Rent hypotetiskt spelar det ju för dem ingen roll om de sick sack:ar eller går 3 m till sidan om spåret - de kommer ju ändå fram till sitt föremål (så länge jag inte bryter för att jag tycker att spårandet inte är bra). Om man då istället varje gång hunden spårar korrekt i spårkärnan belönar detta så får man även ett sätt att belöna upp spårandet, inte bara hittandet. Hunden får ett värde för att ligga i spårkärnan istället för att bara se spåret som en väg till föremål! 
 
 
 
 

Trevlig miljö för några korta träningsspår i vackra Harstad, nordnorge.Beautiful surroundings for some short tracks in Harstad, Norway.

Posted by SWDI - Scandinavian Working Dog Institute on den 19 september 2015
Hur spårar världens bästa spårhund? Det var namnet på kvällens föreläsning. Jens menade att få till världens bästa spårhund, det är inte svårt, och det får man till på 3 månader. "Pfft", tänkte de flesta, men han lät verkligen säker på att det är så och försökte sedan övertyga oss om detta. Han menade även att alla hundar kan bli lika bra spårhundar, det handlar bara om hur duktiga vi är på att träna de olika typerna. Hur de sedan spårar beror på vad vi har förstärkt (och låtit hunden själv-förstärka). Intressant var även att han själv, som är professionell hundtränare, sa att schäfrarna är bara polishundar för att polisen vet hur de ska träna dem. Mallen hinner man inte med samma "träningsmodell" belöna vid rätt tillfällen och retrieverna har ett annat rörelsemönster som förstärks fel (får självförstärkas). Ingen av dem är en sämre spårhund än den andra med rätt träningsmodell och förstärkningar. 
 
Jens menade att följande trappa är bra att ha i åtanke vid inlärningen. Man börjar nedifrån och jobbar sig sedan uppåt.
 
 
 
Tre ben och en nos, det är ungefär det som behövs. Han menade att det är dessa delar en spårhund måste behärska:


  • Pålitligt spårsök
  • Distinkt spårupptag
  • Säker riktningsbestämning
  • Spårnoggrannhet
  • Störningstålighet
  • Tydlig markering av föremål
  • Uthållighet
Och hur kommer vi hit?
  • Förväntan hos hunden.
Detta gäller för all träning. Om hunden har tillräckligt med förväntan på arbete så får vi ofta ett önskvärt resultat. Detta har jag varit in och nosat, ordvits ;), på tidigare. I spårandet, om vi vill ha ett nogrannt sådant så måste vi alltså få upp en hög förväntan på själva spårarbetet, inte bara på hittandet av föremål. Hunden måste ha en motivation. Annars blir der avdressyr. Hunden ska vilja gå över lik för att nå det den vill, och "det den vill" måste vi ha kontrollen över för att kunna leverera detta när hunden visar önskvärt resultat. Om "det hunden vill ha" på något sätt går att självbelöna för hunden, då hamnar vi i det scenariot att vissa hundar är helt enkelt bra på att spåra, de som har "rätt sorts" självbelöning, medan de som har "fel sorts" självbelöning helt enkelt inte blir någon spårhund. Därför måste vi ha motivationen under kontroll. Vi måste ha belöningen. 
 
Utöver detta så ska hunden även vara mer motiverad när vi slutar än när vi börjar. Hunden får aldrig spåra sig nöjd. Inte i början när denna motivation tränas i alla fall... Med detta i åtanke ska man helst lägga flera korta spår, som kan belönas när hunden går som bäst, sedan ta av hunden och gå ett av de andra spåren och helt enkelt sedan sluta någon gång när hunden går som bäst. Tänkbart scenario: 5 korta spår är utlagda. Hunden spårar bra spår 1 och 2 och blir belönad med bollkast. Hunden spårar då bättre spår 3, vilket tyder på att belöningen ansågs som lönsam för hunden (vissa belöningar ses ju mer som just belöningar av oss än av hunden, därför är det viktigt att läsa sin hund, hur reagerar den på belöningen? är det en belöning för hunden?). Här kastas boll och sedan slutar vi. Spår 4 och 5 behövdes inte för progression idag. Hunden slutar mer taggad och motiverad än när den började. 
 
Det spelar ingen roll hur många gånger vi söker "sök spår"  i en hästhage om den bara är intresserad av hästarna. Hunden kommer mest troligt bara att bli mer intresserad av hästarna. Vi har inte en tillräckligt hög motivation.
 
Efter träningen har vi endast 3 sekunder på att reflektera över hur det gick. Tänkbart scenario: "Det gick inte lika bra som önskat." 2 sekunder.
Resten av tiden ska sedan läggas åt att planera hur det ska gå bra nästa pass. Varför det gick dåligt är ibland bara en energibov och inte relevant för vår progression. Istället ska vi öva oss att tänka "Vad ska vi göra av den här informationen? Hur ska vi få detta till progression nästa gång?". Dvs mer fokus på vad vi ska göra nästa pass, än vad och varför som har gått fel detta pass. Var lösningsorienterad istället för att problemsöka!

För att gå igenom de olika delarna lite mer speficikt: 
  • Spårnoggrannhet
Här handlar det om att få spårnoggrannheten till ett ryggmärgsbetende - det är såhär man gör. Och det är i detta avsnitt av träningen vi lägger grunden till allt annat. Det är därför viktigt att inte skynda sig ifrån denna grund.
 
Man ska alltid börja med hårda spår. En vanlig uppfattning om detta är för att det är svårare och för att det då sedan blir väldigt lätt i andra miljöer med störra doftkorridorer. Det är delvis en rätt uppfattning, men lite snedvriden. Det handlar egentligen om att på hårda underlag finns det inga andra spår än det som lämnas efter oss - vi lär då hunden att spåra oss. I skogen blir det dessutom spår och kraftiga doftkorridorer av krossad vegetation, krossade insekter mm mm. Att börja i skogen är inte bara ett curlande för hunden - det är även att göra inlärningen väldigt komplicerad för hunden. Vet du vad du lär den? Vet du att hunden förstår att den ska följa ditt spår? Eller finns det en chans att den följer krossad vegetation? Börja därför på ett underlag som endast tillåter rätt doft att följa. Det är inte att göra det svårt. Det är att göra inlärningen på rätt sätt.
 
Med spårnoggrannhet menar man oftast att en diff på 2 dm från spårkärnan är okej, men inte mer än så.
Hur tränar vi det?
Föraren ska alltid veta var spåret går och stanna när hunden är fel och belöna när hunden är rätt. Här handlar det inte om att styra hunden utan om att få in rätt beteende i ryggmärgen. Hunden lär sig det den gör, därför ska den inte få tillfälle att göra fel. Det är även viktigt att inte använda några snitslar eller dragna streck i marken. Istället bör vi använda naturliga riktmarken för platsen så som löv, stolpar, sprickor i marken, parkeringsränder och liknande. Detta för att vi ska veta var spåret går, men hunden får inte förstå det.
Förarens enda jobb: Stanna när linan slaknar. Hundföraren ska vara tyst och inte vara en resurs för hunden i spåret. Då blir hunden för osjälvständig när föraren sedan inte vet var spåret går.
 
Ett litet test gjordes, här handlade det om specialsök, men det var väldigt intressant för att förstå inlärningen. Om man bara tränar på samma ställe hela tiden löper man en otrolig risk för att senare stöta på problem. Detta för att hunden ju alltid har med sig nosen, det går ju spår och det är ju luktar överallt för hunden. Hunden lär sig därför snabbt att på vissa ställen "är det bara så" och på vissa ställen arbetar vi. Testet visade helt enkelt att 90 % av hundarna som deltog i ett specialsök där de hade varit förut hittade föremålet, medan endast 50 % av samma hundskara hittade föremålet i en helt ny miljö. Hunden har inte sämre näsa i denna miljö, men en helt annan förväntan. Tänkvärt.
 
Jens menade att det är rent ut sagt onödigt att träna på samma ställe mer än en gång. Tänkvärt igen.
 

 

In both Swedish and EnglishNågra väl valda videoklipp från vår andra kurshelg för ett kul gäng från SBK, i Luleå. De första tre klippen visar hundekipage som tränar grunderna; spårupptag, vinkel och underlagsskifte från vegetativt till hårt underlag. Klipp tre och fyra visar spårträning med viss störning. I klipp fem tränas markering av föremål i spåret (mynt). Klipp sex visar en något missriktad leverans av belöning, som dock inte avskräcker hunden. Slutligen, i klipp sju syns en hundförare från Västerbotten (hon vill vara anonym) som bryter mot "3 sekunds regeln", dvs du har max 3 sekunder på dig att tala om hur det senaste spåret gick och ska sedan fokusera på att planera nästa pass istället. Some videos from today during our second course weekend with a fun bunch of instructors/dog teams from SBK in Luleå. The first three clips show dog teams practicing the basics; how to pick up tracks, doing turns, doing change in tracking surface from vegetative to hard surface. The third and fourth clips puts the basic skills into a track with some disturbance. In clip five they practice indication of objects (coins) in the track. Clip six shows a reward that is not as accurate as intended (the dog is hit in the head by the ball, but continues tracking anyhow). And finally in clip seven an anonymous dog handler from northern Sweden is violating the "3 seconds rule" (you are only allowed 3 seconds to tell instructor/colleagues what happened during the last exercise, and then instead focus on planning the next exercise).

Posted by SWDI - Scandinavian Working Dog Institute on den 26 september 2015

  • Tydlig markering av föremål
När hunden kan grundtekniken är nästa steg markeringarna. Observera att man kan jobba med detta separat, dels för att få framsteg tidigare men också för att hunden inte ska hinna bli less på grundtekniken. Grundtekniken ska hela tiden ses som den viktigaste delen, men man kan hela tiden jobba med de övriga delarna separat.

Inlärning av tydlig markering:
"Click for action, feed for position". Här handlar det om att skapa en positiv förväntan på föremålet och att "mata fast" hunden i föremålet. Utveckla detta sedan till att släppa godis och så småningom med att kunna gå runt hunden och andra störningar utan att hunden släpper markeringen. Fallgrop: hunden tror att positionen också är viktigt. Tänk på att belöna när hunden står stilla så att vi inte får ett "klossenbeteende".
Kom alltid bakom hunden (och utan att hunden tappar markeringen, då måste vi förenkla), för det är så det ser ut i spårarbete sedan. För att sedan få till ett väldigt intensivt markeringsarbete kan vi byta till leksak. Men detta gör vi inte förrän hunden kan markera i minst 5 sekunder. Kasta då leksaken framåt. Börja gärna med mynt för att det rymmer utrymme för misstag. Byt sedan till önskat föremål när hunden vet hur den ska göra med myntet. Tips på arbetstecken här är helt enkelt att bara ta föremålet, det ska betyda "fortsätt spåra" för hunden. Annat kladdande är bara kladdigt överdrivet.
 
När vi har kommit så långt att vi vill ha föremål i spåret, så kan det såklart bli så att vissa föremål missas. Dessa går vi bara över och låtsas inte om - eftersom att vi aldrig ska vara resursen eller "den som vet" i spåret.
Av någon anledning brukar det tredje föremålet alltid hittas. Tänk på detta i inlärningsfasen. Om vi får problem med markeringarna av föremål så tar vi helt enkelt isär och belönar upp föremålen på sidan om igen.
 
  • Störningstålighet
Lär hunden att störningarna är något kul och intensivt. "Det där var fruktansvärt - Det där vill jag göra igen".
Våra hundar är ofta adrenalinjunkies, precis som oss när det kommer till karuseller, klättring, åka fort, mm mm så tycker nästan ingen att det är kul mitt i - då är det mest läskigt. Men av någon konstigt (adrenalinjunky-) anledning så vill vi så fort vi står stadigt med båda fötterna på jorden igen göra det igen. Så är det även för hundarna (och det förklarar även lite varför hundar som är rädd för saker ändå finner en kick i att skälla ut det eller liknande).
 
Vi vill skapa känslan - Du vet inte vad som ska hända, men du vet att det blir intressant!
Spår som går över/under staket, genom bilköer, över en å, över klippor, genom en vindkraftspark - ja, det är bara förarens fantasi som sätter gränser. Men det vi ser som störningar är också en form av förstärkning framåt i spåret för hunden. Hunden ska dock inte ha svårigheter för detta, då har vi gjort det för svårt för tidigt, och det blir återigen en form av avdressyr.
 
 
Liggtiden är inte en svårighet - det är en variation. Hunden som jämt spårar korta liggtider tycker att långa liggtider är jätte svåra, kanske inte ens ett spår enligt den hunden lkt "vadå? det här är ju bara brus..." (återigen det här om att hundens näsor fungerar överallt. En hund som är van korta liggtider har såklart stött på långa liggtider på stan, på promenader mm mm, och upplever denna nya variation som något annat än spår). Hunden som är van långa liggtider vet helt enkelt inte hur den ska arbeta i korta liggtider. Det är en variation och ska ses som detta. 
 
För att få världens bästa spårhund krävs såklart färdigheter hos föraren också:
  • Grundläggande inlärningsteori
  • Belöningsteknik
  • Klar målsättning
  • Planera (och genomföra) träningspass
  • Klara av att bryta när det går som bäst
  • Genomtänkta arbetstecken
  • Linhantering
  • Taktik i spåret
  •  Linhantering
Han pratade även mycket om linhantering och dess betydelse för att få en hund som kan spåra bra i skarpt läge/på tävling. Felet vi gör, både kanske medvetet men framför allt omedvetet, är att veta var spåret går och på så sätt styra hunden i linan (oftast omedvetet). Chansen är då stor att hunden lär sig att skenspåra, dvs att hunden tror att så fort matte rör sig så "måste ju spåret gå här", för så är det ju jämt på träning, och hunden låtsas helt enkelt spåra. Helt plötsligt är man långt ut i tjottahejti och varken hund eller förare förstår vad som har hänt med spåret. Hunden skenspårade, och det är inte så konstigt, eftersom att hunden har lärt sig att följa sin förare, och föraren har ju helt enkelt på ren svenska lurat hunden. Ett exempel är att på träning veta var spåret går, så direkt hunden är där och nosar så följer föraren med. Detta gör att hunden får en signal om att "ja, du är rätt" och vi får aldrig aldrig vara signalen för det. Det måste vara hunden som visar oss var "rätt" är - för det är så det kommer vara i skarpt läge. Om vi då har tränat med att ge hunden bekräftelse (omedvetet) så kommer hunden också behöva denna bekräftelse i de skarpa lägena sedan, och hur ska vi kunna ge dem den när vi inte vet var spåret går? Det är hundens jobb, inte vårat.
 
För att träna detta är det jätte viktigt att tänka på att låta hunden hitta spår, som förare själv stå stilla, släppa efter på linan och först när hunden ser väldigt säker ut på att spåret faktiskt går där följa med. På så sätt övertygar hunden dig om var spåret går och inte tvärtom. Linhantering må kännas "fjuttig" och av liten betydelse, men det är nog precis tvärtom, det måste fungera, vara genomtänkt och alltid fungera på samma sätt.
 
  • Genomtänkta arbetstecken
    Här handlar det främst om att tänka på vad man gör och alltid göra samma sak för att på så sätt ha en förberedande och tydlig rutin för hunden, men även att faktiskt tänka igenom det man gör och om det är det allra smartaste alternativet alltid.
Det vanligaste är att hundförare pekar med hela handen vid spårupptag. Först visar alltså föraren riktning och säger sedan "sök spår". Vet föraren var spåret går? Förmodligen inte. I verkligheten i skarpa lägen eller tävlingar ligger mest troligt också spåret bakom oss, eftersom att det är någonstans på vägen vi har tappat bort spåret. Vad förmedlar föraren med sin framåtriktade hand? Jo, var spåret går. Är det det smartaste sättet att sköta ett spårupptag på? Nej. Ha istället ett kommando som betyder att hunden ska söka spår och att det är upp till hunden att avgöra var spåret går.

  • Klar målsättning
  • Planera (och genomföra) träningspass
Jens menade att på 3 månader kan vi komma hur långt som helst. Det vi inte uppnår på 3 månader (om vi verkligen försöker) kommer vi förmodligen heller inte uppnå på hela hundens livs. Om man säger "målet är att om 3 år uppnå xxx" blir morgondagen irrelevant! Då kommer det absolut inte ta mindre än 3 år att uppnå planen heller. Vi måste förvänta oss progression i varje träningspass. 

Vi ska hellre gå för fort fram än för långsamt fram. Det som händer om vi går för långsamt fram är att vi går miste om för evigt förlorad tid som vi hade kunnat ta tillvara på bättre. Om vi går för fort fram är det bara att förenkla träningen på vägen - på vägen mot förbättring!

Utan plan blir man inte bara "inte bättre", utan även sämre. Detta pga att vi förmodligen inte vet vad vi riktigt gör. Förmodligen befäster vi något vi egentligen inte vill ha ... i 3 år! Detta var alltså Jens ord, gissa om jag satt och log? :)

3 veckor är en rimlig träningsplanering för utvärdering. Dessa 3 veckor bör sedan delas upp i ca 9 pass, och dessa 9 pass bör mer utförligt innehålla en detaljerad plan för att uppnå 3 veckors-målet. 3 veckors-målen för oss framåt i utvecklingen. De 9 träningspassen specificerar hur.

Det är även viktigt att följa följande tankesätt:
  1. Träna
  2. Testa
  3. Lita på hunden
Inte tvärtom, för då låter vi hunden styra träningen och eftersom att hunden inte delar samma målbild som oss kan vi heller inte förvänta oss att den lyckas utföra rätt sorts plan i jakt på rätt resultat. 5 av 10 lyckanden räcker inte, så därför kan vi heller inte lägga över ansvaret för detta i hundens tassar. Vi måste planera för progression hela tiden. Vi måste alltid bedöma spåren, om de är för svåra måste vi förenkla, och om de är för enkla måste vi fortsätta vår väg mot att utvecklas. Om vi inte tränar kommer vi ingenstans. Om vi tränar utan plan så kommer vi träna på att bli sämre.

Denna föreläsning har gjort mig väldigt motiverad. Han tryckte på precis rätt knappar och sa så mycket som jag höll med om. Mest troligt kommer SWDI komma upp till Luleå igen, och då tänker jag hänga på låset om en plats att även få gå kursen!
 

Godisbelöningar och belöningsplaceringar

Jag har nu de senaste veckorna börjat med att utveckla godisbelöningarna. Det blev väldigt lägligt, då Härja har haft lite ont i munnen och inte varit lika intensiv som vanligt i leken. Då har jag inte velat "förstöra" leken, utan istället lagt den åt sidan. Samtidigt vill jag ju ha verktyg även i godisbelöningarna som kan ge alltifrån en lugn och harmonisk känsla till en helgalen belöning. Att få känslan lika galen som lek är väl inte möjligt, men jag anser att godis är en sådan smart belöning när man vill få in många repetitioner och vill få ett bra flyt.
 
 
 
Bollkast eller kamp kan både ta lite väl mycket energi ibland men även göra att hunden inte lika lätt minns vad vi nyss gjorde på grund av en sådan häftig och långvarig belöning. Förstå mig rätt, oftast vill jag ju ha en sådan stor och häftig belöning, men ibland ändå inte. Långvariga, häftiga, stora belöningar är kanske inte önskvärt när man vill ha en övning med mer flyt för att på så kort tid som möjligt få så många rätta utföranden som möjligt. Varje gång jag vill ha detta flyt vill jag kanske inte ha en lugn hund heller... Därav utveckligen åt det mer intensiva hållet!
 
Vi har experimenterat med detta tidigare - med tips från fenomenala Ulrika i vår elitsatsningsgrupp. Härja såg då ut som ett frågetecken, haha, så vi fick bygga vidare för att komma fram till vad som kan tänkas göra henne mer alert även i godisätande. Detta har fungerat bra, även att kasta godis och tävla om vem som hinner först. Kul, tycker vi båda! Jag har både snubblat och sträckt mig. Det gäller att leva sig in i sina belöningar ju, och den som bromsar förlorar ;)
 
 
I alla fall så är summa sumarum av mina tankar kring intensiva effektiva godisbelöningar att jag vill att hunden snabbt slänger sig över godisen och nästan i själva "slänga sig över godiset"-agerandet också är påväg tillbaka för ny repetition. Jag vill inte ha något nosande, jag vill inte ha något såsande eller "tidsfördrivande" lugnagerande överhuvudtaget. Detta visar Härja rätt bra - hur jag vill ha det - i filmen. 
 
Nu såhär i efterhand har jag kommit fram till, med lite hjälp :P ;), att det i filmen ovan kanske inte var den mest fenomenala belöningsplaceringen i fotgåendet just, som får mig på tankarna som jag tidigare har varit och nosat på - att alltid alltid alltid belöna vid höften rakt uppifrån (typ armhålan). Detta är också ett tips från Ulrika som jag har hört förut men som jag uppenbarligen behöver bli påmind om. Detta är då för att hunden aldrig ska behöva fundera på något annat än position och min höft och axel/armhåla. Den ska aldrig ha någon tanke påväg ut ur position - därför är det också dumt att belöningsplacera någon annanstans. Istället kan man göra så att man alltid belönar som tänkt, och sedan själv stiger ur fotpositionen, slänger en boll, godisbelönar intensivt eller liknande. Två flugor i en smäll!   

Nosarbete

För bästa effekt, kolla på dator, på detta klipp:


Om du sitter på mobilen måste du tyvärr kolla på detta klipp (det ovan stöds inte på mobila enheter):
 
Härja har börjat inlärningen av vittringen. Egentligen vet jag inte varför, ingen bakomliggande genialisk plan eller så, utan jag gjorde bara så som jag kände för att göra. 
 
Hon har även i veckan börjat lära sig ligg och vi kör mycket stanna kvar-övningar (i olika positioner). Hon är så kul att träna med! Ifall den infon inte har gått fram ännu... ;) men det går typ inte att understryka nog många gånger. Totalt blind för omgivningen. En perfekt balans mellan fart och koncentration. 
 
Hugo bjuder mer och mer på "jag vill träna"-beteenden på promenader och hemma. I like it! Jag har även bestämt mig för att träna Nosework med honom, någonting som vi testade på kennelträffen som var för två helger sedan - och han älskade det! To be continued.