Omotiverad

Vi har hjälpt till som statist i gruppmomenten på Boden BHKs lydnadstävlingar. Jag var inte riktigt beredd på det när man kära tävlingsledarvän Lina skrek åt mig att hämta hunden, något i stil med "JULIA ÅSTRÖM HÄMTA DIN HUND". Lydig som jag är gjorde jag så, men Härja är ju en klippa, så det gick fint, trots att hon nog helst hade förväntat sig lite mer action så satt hon tryggare än tryggheten själv båda dagarna. Förväntade mig förvisso inget annat, men man blir såklart stolt ändå. Det ösregnade, men det gick ju bra ändå. 
Både Magda & Jazza och Eva & Åska gjorde under den helgen superfina tävlingar! Grymma! 
Världens gulligaste Tjapp (Härjas halvbror) med flock var på besök. Härja bjöd sina vänner på tårta efter en lyckad säsong för alla. "Länge leve vi", stod tårtan för. Klok liten hund ;) 
Så har vi även avslutad badsäsongen med att skälla ut matten för att hon tar för mycket kort och kastar för lite boll. Och så har vi myst på massor såväl utomhus som i soffan. 
 
Just nu är jag i en riktig motivationssvacka alltså. Jag vet inte varför, det finns nog ingen anledning, och jag har lovat mig själv att inte analysera det mer än så. Just av den anledningen att jag anser att det inte måste finnas en anledning. Man måste inte ha ursäkter eller känna sig skyldig att förklara sig eller hela tiden. Det är okej att vara omotiverad. Den stunden man tillåter sig att vara omotiverad tror jag även att man har ökat chansen till att bli motiverad avsevärt, just av den anledningen att man inte tvingar sig själv till någonting. 
 

Well well. Vi har tränat litegrann i alla fall. Cari har som vanligt knäckt mina nötter! Denna gång angående starter i fotgåendet. Härja bjöd egentligen på det av sig själv - kindtarget. Så vi kom fram till att det var en himla bra väg att gå. På "fot" vill jag att hon kindtarget:ar mitt ben. På så sätt får vi ingen positionspendling i starten som vi annars alltid har haft. Vi får ofta kommentaren "släpar" vilket är en sjukt opeppig kommentar och utförande, då jag vet att det inte är för att hon liksom känner: "tråkigt", som annars lätt kopplas ihop med just att hamna bakom. Hon har helt enkelt inte vetat vad hon ska göra, då hennes förare egentligen bara har kastat ihop ett fotgående (medvetet, då jag väljer mina strider och fotgåendet har aldrig varit en favorit för mig), utan större detaljträning, så hon brukar ofta studsa upp bakåt eller inte vara lika snabb som mig i starten och kommer sedan upp i tempo efter 1-2 steg.

Att hon är "två äpplen hög" gör inte direkt just positionssaken enklare. Jag som ändå har två hundar, varav en är 53 cm hög och den andra 46 cm hög, står prompt fast vid att det är mycket lättare att få till en snygg fotgåendeposition med en hög hund. 1 cm's diff blir liksom inte lika luftig, speciellt i sidled. Det syns inte lika mycket. Andra kanske är av andra åsikter, och det är också okej, men så upplever jag det. Sedan finns det såklart fördelar med mindre hundar i andra delar. Det blir inte lika tydligt med en kort liten hund om den sitter snett i avsluten och liknande :) 
 

Jag har börjat känna på inkallning med ställande. Jag har, med lite hjälp, kommit fram till att handtecken blir bäst. Jag och Linnea tränade igår och kom även då fram till en viktig insikt om att jag har bestämt mig för att hon ska få känna sig duktig på detta, queen of the fucking world, och att jag inte ska vara toknoga med att det alltid behöver vara tvär-stopp - egentligen lite omvänt från vad jag först tänkte. Först tänkte jag att "man får det man belönar", att det är svårt att göra om utförandet sedan, men nu är jag lite inne på att jag vill att hon ska tänka att hon tar i, att hon stannar först, men att det kanske egentligen är svårt att få exakt samma utförande hela tiden och att hon kanske inte behöver göra "hopp-stå-stopp" så länge hon tar i. Vi tänkte igår att många hundar smyger och tar steg just av anledningen att de är osäkra på utförandet, att de inte känner sig queen of the fucking world i momentet och att det är därför smyget kommer. Så nu är jag lite inne på att det ska vara lättsamt, fartigt, roligt, flowigt, skojsigt, tryckigt och inte så mycket "exakt såhär ska du stanna". Vi får se. Om jag känner mig själv rätt, hinner jag ändra mig 100 gånger.
Linnea är bra att bolla ideer med i alla fall, och igår kändes detta helrätt :)
Vi ska även följa Linnea och Prim på appelltävling i Skellefteå nästa helg, det blir mysigt :)
 

Härja har även fått följa Linnea och Primsan på roadtrip till Kiruna förra helgen, då jag var och hälsade på en kompis i Uppsala. Så tacksam över att Linnea ville ta med henne, att småtjejerna går så bra ihop, och att jag egentligen aldrig är orolig över att Härja inte går att ta med sig överallt. Tror många hade fått hjärnblödning över att vara med Härja en helg förvisso, då hon är väldigt "hey baberiba, livet tas bäst i galopp och med så få tassar i marken samtidigt som möjligt", men det är liksom en världslig sak, hon är alltid snäll och vill alltid sitt gladaste väl (även om det ibland, för vissa kanske, blir en pain in the röv med aktivitetsnivån). 
 

Avslutar träningspratandet med lite film på stadga i ställande under gång. Detta har jag konstigt nog inte medvetet lagt tid på, men jag har alltid varit noga med att tänka mycket grundträning, samtidigt som Härja är väldigt lättsam när det kommer till sådant här. Hon "gör sällan bara" utan "tänker alltid på vad hon gör". Hon har hjärnan med sig, lilldamen. Tacksam egenskap.
 
 
 

"När matte säger 'stanna' menar hon obviously att jag ska stanna" 🤷🏼‍♀️

Ett inlägg delat av Julia Åström (@juastrom) Sep 17, 2017 kl. 1:58 PDT


Jag har ju som sagt varit inne på att starta klass 1 i lydnaden, fastän vi egentligen med gamla reglerna är uppflyttade till gamla lydnadsklass 3/nya lydnadsklass 2. Det har jag bestämt mig för av anledningen att jag inte ser någon mening i att ha bråttom. Varför ska vi skynda oss med klass 2 och sikta på uppflytt för att vara i klass 3 resten av hennes liv? Samtidigt vill jag egentligen mest ha lydnaden som "något på sidan av brukset". Tanken var först att hinna starta i höst, men i och med motivationssvackan så tänker jag inte skynda mig med någonting. Då är det bättre att ha det roliga kvar, tills det känns just så - bubblande roligt. Samma sak gäller söket, som jag hade satt upp som mål att egentligen försöka starta i år. Var sak har sin tid, och den tiden är inte nu. 

Jag har ändå hunnit tänka lite tankar om vinterträningen. Detta är vad vi ska lägga fokus på i vinter, när motivationen finns där. 
Sådant som går lysande att träna inomhus:
  • Pilatesboll för att stärka muskler som är viktiga såväl för ett bra liv, men också i många distinka utföranden. 
  • Vittringsapportering - främst sorteringsdelen
  • Fjärrdirigering - först och främst sikta på låsta framben
  • Uppsitt i utgångsposition med låsta bakben
  • Söka utgångsposition, samt raka ingångar
  • Starter fotgående
  • Backa fotgående
  • Svängar fotgående
  • Avlämning i hand, inte innan "loss" - grunder till uppletande
Utomhus, fokus:
  • Saktadelen framåtsändande. Noga noga med riktning och störningar. 
  • "Spring-delen" framåtsändande. Här har jag inte bestämt mig om jag ska jobba med target eller lära in "antal galoppsteg" innan brytpunkt. Det återstår att se. 
  • Bygga muskelminne och lattja med inkallning med ställande. 
  • Skallkondition, såväl för brukslydnad som för markering i söket. 
  • Apportingångar. 
Bild från powerpointen jag hade på tillfället som handlade om just tävlingsträning, på min och Lindas startklass lydnads-kurs i somras. 
Det känns ändå kul att få återgå till många detaljdelar, då jag under högsäsongen ofta och mycket, hamnar i helhets- och "förbereda för tävling"-tankar. Nu blir det en period med att bryta ned mycket mer och stärka från grunden. 
 
Först ska jag idag på en föreläsning med Per Jensen om "Den Missförstådda Hunden". 
Beskrivning: "Du kanske tillhör dem som tror att hundar inte kan tänka i flera steg och inte har någon tidsuppfattning? Att de är färgblinda och måste ha en stark ledare för att må bra? Eller att hunden lyssnar mer på ditt tonfall än på själva orden när du pratar med den? Då har den nya forskningen en del överraskningar i beredskap. Mycket av det man trott om hur hundar fungerar har visat sig vara helt fel och Per Jensen berättar med saklighet, humor och värme om hur forskarna avlivat den ena myten efter den andra. "

Av vad jag har hört ska den vara väldigt intressant, ha nära till skratt och väcka många tankar och reflektioner. Låter som någonting för mig ;) 

Sedan i Oktober ska jag gå som åhörare för landslagsledaren Heidi Billkvam. Det blir kul! :D 
 

Sagan om vårt uppflytt till Högre klass spår

Söndag den 6 augusti hade vi sovit hos Linnea eftersom att Linnea & Prim hade tävlat appellklass dagen innan med ett fint godkänt resultat. Jag fick på lördagkväll världens tokil om att "JAG MÅSTE ÅKA OCH TRÄNA SPÅRUPPTAG", så det gjorde vi, fastän vi egentligen behövde sova ;) 6 upptag kände vi på och jag fick en tydlig plan i mitt huvud om att jag dagen efter inte skulle köra ett spontanupptag utan vara väldigt nog med att gå in långt ifrån starten, se om hon spontant tar upp spåret redan där, men sedan verkligen vara noggrann med att stanna upp innan starten och visa på spåret. 
 
06.00 var vi iväg på morgonen. Upprop 07.00 och jag drog startnummer 2 av 16 st, tror jag vi var. Inte optimalt alls med det startnumret. Dels började vi med lydnaden vilket jag ogillar. Egentligen endast en smaksak, såklart. Det är så mycket mer avslappnat att få börja med att göra sin grej i spårskogen. Sedan tyckte jag att det kändes stressigt att inte få se någon hund innan. Men någon måste ju börja, så är det ju, och någon måste även ha startnummer 2. Denna gång blev det vi. 
 
Jag värmde upp Härja enligt planen jag hade knåpat ihop kvällen innan. Apportavlämning, lättsamt kryp, lite kommendering i fotgående. Sedan satte vi oss och bara myste i väntan på vår tur. 
 
Dags för lydnaden. Två planer körde parallellt. Någonting jag inte ens funderade på att bry mig om väl där. Härja skulle aldrig få för sig att sticka dit eller låsa sig eller liknande. "Det värsta som kunde hända" kändes som att det skulle vara att hon kikade lite. Så det kändes lugnt. Det kändes bara som en lärdom att sätta ner i erfarenhetsbanken liksom. Likväl blev jag enormt nervös - för vad vet jag inte, när vi transporterade in oss på planen. Lång transport också, så väl framme på startpunkten (vilket jag hade gormat och gått väldigt oklart till) visste jag knappt vad jag eller hunden hette. Jag har nog aldrig varit så nervös när jag har tävlat med Härja tidigare. "Varför" förblir ännu oklart. Ibland är det väl bara så, I suppose. Det måste få kännas okej det med. 
 
 
 
 
 
Fotgåendet är jag nöjd med. Over all. Hon blev lite överrumplad över att det kördes på planen bredvid. Inte så konstigt, då vi aldrig har gjort så förut (i tävlingssituation alltså), så det tänker jag verkligen inte lägga någon större vikt vid. :)
Hon missade att sätta sig i en halt, eller satte sig sent, och några svängar var crappy. Det är ju kostsamt såklart. Men annars är jag väldigt nöjd. Rom byggdes inte på en dag, och så heller inte vårt fotgående.
Betyg: 6,5-7 med kommentarerna: "sent sätt, släp vid sväng" - "sent sätt, ojämn pos, vid sväng"

Framförgåendet kändes ok. Av någon anledning hade tävlingsledaren himla himla bråttom. Både i detta moment och i transporterna. Flera gånger blev jag uppmanad att skynda mig. Bokstavligt talat, "skynda dig nu". Jag ba "eh jaha". Men när han frågade om jag var klar inför framförgåendet när jag står böjd och fixar halsbandet sa jag vänligt men bestämt "nej, jag är inte klar". När jag var klar satte vi igång. Transporterna har hon blivit lite "låsig" i. Hon tänker så himla mycket på att hon ska springa framåt liksom. Men det gör ingenting. Halterna är inte bättre än sådär i dagsläget, så jag är nöjd :)
Betyg: 8,5-8 Kommentarer: "drar något" - "drar"

Läggande under gång var starten dålig, men det var någonting som domarna inte brydde sig om och belönade oss med 10-10. 
Inkallningen, katastrofalt tempo. Ovant för att vara Härja, så vi får träna med mer störningar tänker jag.
Betyg: 9-9 med kommentarerna "Tempo" för den ena domaren och "avslut" för den andra. 
Krypet var hennes bästa utförande på flera veckor! Heja Härja! Vi har haft problem med att hon har tyckts känna att det har varit tungt och rest sig i tid och otid. Jag hjälpte henne därför med ett EK 
Betyg: 9-8 med kommentarer: "avslut" - "DK"

Apporteringen verkar spöka på tävling. Förra gången la hon sig på halva sträckan med apporten - "WHAT?" och nu kändes det som att hon skulle komma in i en fin ingång och sen ba "HEJRÅ" tog hon en lov. Vi har nog helt enkelt en liten "konflikt" i ingångarna och att hon inte känner sig säker på dem. Så det ska vi träna upp :) Betyg: 7-7 Kommentarer: "Avslut, DK" - "Vid sväng vid avslut". 
Hoppet: Heja Härja! Hon fick bra djup på uthoppet vilket vi har lagt endel tid på. Inga DKn behövdes heller, så det är jag väldigt nöjd med :D
Betyg: 10-10
 
Jag är nöjd ändå. Kände mig nervös och förvirrad, samtidigt som tävlingsledaren kändes irriterad över att jag inte ställde upp rätt. Tråkigt såklart. Tur att det inte var första gången jag tävlade, då hade jag kanske aldrig vågat göra om det, helt ärligt. Men nu vet jag ju att de allra flesta Tävlingsledare är superduper trevliga och vill att ekipaget ska få en trevlig tävlingsstund utan nervositet :) Well well. Jag räknade ut att vi behövde 8-8 på spåret och 10-10 på upptaget för att klara ett uppflytt utan budföring. Pirrig känsla, på ett bra sätt! Budföringen skulle gå sist på dagen och vi har ju haft strul med den i skogen, så att slippa den hade ju varit FANTASTIC. 
 
Vi for till skogen. Fort som attan blev det vår tur. Jag bad Linnea fråga domarna vad vi fick för betyg på påsläppet så att jag skulle veta det direkt vi kom i mål. Spårskogen var jättefin. Vår start var i upptagsrutan som hade använts till ett elitspår dagen innan. Smart av arrangören :D Halvtorr tallhed. Vi selade på och tog en ordentlig marginal till startvimpeln. Härja spårade som en liten dammsugare bara efter någon meter (fortfarande inte framme vid startvimpeln), så jag (hör och häpna!) struntade fullständigt i min tidigare plan om att stanna henne. Hon var så jävla säker så jag kände ba "go for it", stanna själv upp vid starten, lät linan löpa med lite motstånd. Härja tuffade på som bara den. Jag hakade på, domarna avvek, vi hittade första pinnen. Lyckan var total!
 
Jag glömde starta min dog track app, jävla röv. Det känns ju alltid viktigt att ha koll på tiden. Precis när jag kommer på det får jag ett sms från Linnea som har skrivit starttid och betyg. Alltså vilken stjärna! 
 
Det rullade på. Vi hittade två pinnar innan jag blev helt mindfucked. Vi hade gått i ett U så jag såg liksom starten och kände ba "ne detta måste vara fel, hon måste ha börjat spåra gårdagens elitspår eller något", precis då vinklar hon klockrent 90 grader höger och vi hittar senare en till pinne. Spåret var klurigare än vad det såg ut från vägen. Det var några dalar och uppförsbackar. Härja brukar alltid ha lite sug att dra ner i dem, men denna tävling klarade hon av att både gå längs kanterna, men också tuffa på nerför och uppför. Jag är rätt säker på att vi tappade en pinne nere i en dal där det helt plötsligt blev ris upp till mina knän. Härja såg ut att tänka "vi måste komma förbi detta, för mitt spår fortsätter på andra sidan" och glömde kanske att ha på näsan i riset som var lika högt som henne. Vad vet jag, men så var känslan efteråt. Med lite mer rutin, skulle jag ha stannat henne där och påminnt henne. Kanske bett henne leta pinne rent utav. Men man lär så länge man lever. 

Därefter kändes det alltså GIGANTISKT långt till nästa pinne (eftersom att vi hade tappat en eller två där mellan). Jag kollade på klockan. Vi hade då 3 pinnar och jag visste att vi behövde 2 till + slut. Vi hittade 4e, och då blev jag skitnervös! "Måtte vi hitta en till nu, snälla snälla snälla". vi hittade 5e och då släppte nervositeten. Vi kom mot vägen och hittade slutet! Glädjetjut! Väl ute på vägen fanns det ingen mottagare där, men jag visste ju att vi hade klarat det inom tiden. Jag såg mottagaren som stod och plockade ner vimplar längre bort. Well well. Vi klarade oss inom tiden och jag var 90% säker på att vi hade klarat uppflytt redan här. 
 
Väl tillbaka på klubben hade de skrivit upp allas "halvvägs-resultat". Vår lydnadspoäng stod alltså där, så jag plussade helt sonika ihop det jag visste att vi hade på spåret och upptaget och fick glädjebeskedet att vi hade klarat uppflytt med 8 poäng. Då meddelade jag att vi avstår budföringen. Många frågade "varför då?". Svaret är helt enkelt att jag kände att "varför ska jag liksom traska 150 meter med henne, ställa upp, och sedan har hon ingen aning om vad hon ska göra... och då ska vi liksom bryta och gå tillbaka. varför ska jag avsluta med det?". Nu avslutade vi istället med spåret. Trygg i mitt beslut myste vi bara på resten av dagen med våfflor, valpmys, kollade på skydd mm. 
 
Min tvååriga numera Högre Klass Spårhund. Så himla glad i henne och allt jag får dela tillsammans med henne. 
 
Spåret var inte perfekt med tanke på att vi tappade två pinnar. Vi avstod budföring och plats och lydnaden hade kunnat gå bättre den med, men vet ni vad? Det spelar ingen roll. För vi har inte tränat bättre än det vi lyckades presterade denna tävling. Det är ju då också orimligt att kräva betyg på tävling som man inte ens presterar på träning... Härja kämpade på och gjorde, som alltid, sitt bästa efter förutsättningarna jag har gett henne. Jag är jätteglad och nöjd.
 
Nu ska vi istället för att sikta på Högre Klass faktiskt sikta på Elitklass direkt och tänka att Högre Klass är ett delmål, en mellanpassage. Med det sagt låter det som att jag bagatelliserar Högre klass och så menar jag absolut inte. Tvärtom. Det jag menar är att många moment ur Högre Klass är återkommande i Elitklass. Dessutom många moment som känns svåra att träna om ifall man har hastat igenom inlärningen. Då tänker jag på framåtsändande, inkallning med ställande och läggande, spårupptag, uppletande och så. Det jag inte vill göra är att kasta ihop momenten inför Högre Klass och hoppas att vi "turar" in ett uppflytt. Varför ska vi göra det? För att flytta upp till Elitklass resten av Härjas liv, med moment som är ihopkastade och svåra att träna om? Nu siktar vi på Elitklass helt enkelt (läs: jättesvårt!) 
 
Men för första gången i Härjas karriär ska jag inte sikta på en specifik tävling. Vi ska träna, träna och träna, och när jag känner att vi är redo ska jag anmäla till tävling. Inte en dag tidigare. Tävlingsabstinensen ska istället få stillas med lydnadstävling, och eventuellt lite Nosework. Brukset ska i godan ro få växa och gro "på sidan om". Nu gäller kvalité före kvantitet. För vet ni vad? Det är inte "först till eliten som vinner", det är "Bäst i eliten som vinner". Bokstavligt talat. Jag ser fram emot träningen som attan! Men först har vi slappat endel. Men nu jäklar börjar "höstterminen" med buller och bång. Heja heja!