I live for the applause

Jag har bestämt mig för att lära Hugo trix. Stavas det tricks eller trix förresten? Har inte bestämt mig. Hur som haver. Varför börja med någonting halvdant? Vi börjar med "stå på händerna"!
 
*
Antingen är jag lite sen med klicket i alla fall i de raka backandena eller så är ljudet förskjutet. Jag har nämligen haft problem med det i mina senaste videoklipp. Hur som haver. Klicket ska vara för bakbensrörelser. Det är tanken. De tips och idéer jag har sett om detta trix är inte att backa sådär i trappen, utan bara backa mot trappen. Hugo tyckte det var jätte märkligt och satte sig bara ner då det tog stopp, så jag tänkte till och lät honom istället i utgångsposition stå i trappen. Med den lutningen förstod han bättre. Det blev inte lika mycket att det tog "stopp", på något sätt. Herregud, lutning hit och lutning dit. I fysiken och teknologin är det typ det enda vi pratar om. Ska jag behöva börja prata om det i hundträningen nu också? 
 
Idag tränade vi även med fågel för första gången sen i maj. Jag tänkte att "åh, idag ska jag ta någon fin bild på Hugo med pippi i munnen". Tji fick jag! Den var äcklig tyckte Hugo idag. Att hålla i typ en fjäder gick bra. Konstigt tyckte jag. I vintras med samma fågel lyckades vi till och med få till några avlämningar...! Så min teori är (läs: jag vill tro) att den har blivit äcklig/dålig/gammal sedan dess.
 
Men jag väljer såklart att se på saken positivt! I vintras var den för intressant, så intressant att hans superduper belöning i form av hans favoritleksak inte dög. Han behöll hellre fågeln. Idag hade jag inte problem med det, om man så säger. Så någonstans mitt emellan vill jag landa. Fågeln ska inte vara äcklig, men leksaken är ändå bättre. Det blir lättare att belöna då, helt enkelt. Nu har vi någonting att träna på! Jag ska sätta fast ripvingar som jag fick av Lovisa på en dummy och köra med det också! Let's go! 

Man kan inte bara ha en hund

Det handlar inte om att Hugo inte räcker, utan det bara är så. Två st är det perfekta! De får varsin kompis. Jag får två st att träna. Två st som förhoppningsvis kompletterar varandra och är fina och roliga på sina egna lilla vis. Jag får tänka olika i träning och kanske även vardag. Vad funkar för Hugo? Vad funkar för Loui? Så vill jag att han ska heta. 
 
Nu är det så att detta inte är aktuellt än på ett tag. Jag vill känna mig mer färdig med Hugo. I dagsläget har vi många grunder kvar att lägga, så väl i vardag som i träning, så jag vill hinna komma en bit innan det är dags för samma visa igen. Det känns helt enkelt orättvist mot mig själv, men även mot hundarna att ha två hundar som står på samma ruta. Helst av allt vill jag ha hunnit en bit på tävlingsbanorna med Hugo också.
 
Vad blir det för valp då? Ja, vad blir det för ras, är kanske den första frågan... Jag är sjukt sugen på kelpie. That's it. Jag är jätte sugen på en valp mellan Busligans Inka och Vickulas Batman. Jag har till och med pratat med uppfödaren. Dock bara ställt frågor och visat mitt intresse, typ "jag vill inte ha valp än på ett tag, men jag är i alla fall intresserad". Jag kan även tänka mig en valp från Tullarbackens! Fina kelpies och avelstankar där med! 
 
Till min stora glädje skrev Christina idag på hennes blogg att Inka/Batman ska hon spara till Inkas andra kull! Jippi! Först trodde jag att hon skulle ta valpar på henne med Batman redan nästa år, det hade inte varit aktuellt för mig. Men nu känns en kull 2 på Inka extremt intressant för mig!
 
MEN.... Jag kan även tänka mig en Hugosson. Ne, det är ingen ras, det är ett efternamn som kan delas upp, Hugos son ;)
 
Jag tycker att Hugo har väldigt väldigt mycket fint! Orädd, nyfiken, skottfast, föremålstokig, förhoppningsvis utställningssnygg när han musklat på sig lite. Jag ser även, och vill tro, att han har potential inom jakten, och jag vet att han har fin motor i lydnad och spår. Han är helt enkelt fin. De "problem" vi har idag med att han är engagerad i andra hundar är helt och hållet en uppfostringsfråga, anser jag.
 
Att använda honom i avel är ju dock inte aktuellt än på ett tag. Om någon tikägare hade frågat idag hade jag snarare blivit fundersam. Vad grundar hon de tankarna på??? Men om Hugo lyckas visa framfötterna här och där kanske någon tikägare vill ha honom? Jag tackar ju dock inte ja till vad som helst, det ska ni ha klart för er ;) Dessutom ska jag rådfråga min (Hugos) uppfödare om vad hon tycker om Hugo i avel. Den dagen det blir aktuellt. Än är det ju inte aktuellt, så dumt att spekulera i egentligen. 
 
Men då var det detta "om". Om Hugo blir aktuell för avel vill jag ta en Hugo-son, och skjuta upp kelpie-tankarna till senare. Om inte, vill jag ta en kelpie. Så, nu har vi benat ut lite funderingar och tankar. Än är det länge kvar till tankarna blir verklighet, men jag gillar att fundera ;)
 

You might as well jump. Jump!

På träningen i onsdags körde vi mycket störningsträning. Dels med leksak och även med andra hundar. Svårt sa Hugo och försökte springa till snygga Dimma en gång. "Så där gör man inte" av matte, och alla 6-7 lösa träningspass efter det gick kanon! Vi gick förbi Dimma och utmanade ödet så att säga, men jag tror att det är så han kommer lära sig.
 
Väldigt svårt sa Hugo, han gick bakom mig när han skulle gå fot (när vi försökte gå förbi Dimma). MEN han har börjat tänka. Det är det jag vill, för att sedan belöna rätt tänkande. Det ska inte bara råka bli bra, han ska veta vad som är bra och vad som är dåligt. Man ser nästan hur det ryker ur öronen för att hjärnan går på högvarv. När han får för sig att springa till hundar så tänker han inte alls, då kör han på impuls och agerar efter första tanken. Nu tänker han "matte sa att jag inte fick göra så" och så väljer han att inte göra så, sedan går han fot bredvid mig ca 20 gånger fram och tillbaka och han blir bara självsäkrare och självsäkrare för varje gång på att han inte ska springa till Dimma och på sin uppgift - att gå fot med full fokus på mig. Härliga killen! Vi tar stormsteg framåt! 
 
Vi körde efter det läggande och även hoppet. Vi märkte ju att de inte fungerade så bra när vi kedjade. Så nu delade vi upp dem! Här nedan en film på när vi testade tvåans hopp. Haha, lite bloopers ;)

Observera att nu testade vi bara. Så att han lägger sig och sådant och att jag fortsätter kör... Det är bara på ploj (skoj). Ibland ser det även ut som att jag belönar i filmen, men jag säger något i stil med "tokigt" "knäpper", väldigt glatt dock. Min filosofi är att så länge han anstränger sig men gör fel, då får han ett positivt felkommando som bara signalerar: Bra att du anstränger dig, men det var inte det där jag ville. Tänk er ett klicker-klick, fast reverse. Om han däremot gör nå fuffens, exempelvis luktar på backen, då får han ett negativt felkommando. Typ "lägg av" eftersom att då handlar det om att han inte anstränger sig. Att ge ett negativt felkommando och låta arg när hunden gör fel men försöker, tror jag bara sänker hundens självförtroende... Förstår ni vad jag menar?
 
Om jag hade velat träna det här hade jag sagt "tokigt" och inte fortsatt då han gör fel. Men nu ville jag bara känna på momentet. Hur känns det? Är det svårt? Läskigt? Hur mycket tid kommer vi behöva lägga ner? Om jag hade velat träna på det hade jag förmodligen delat upp det också. Men nu latjade vi bara. Märks det att Hugo gillar fjärren? Jo, tack. Men jag tror även att han får upp bilder/känsla av att "när jag är på såhär långt avstånd från matte och vänd mot henne, då är det skiften mellan sitt och ligg som gäller". Men men, detta moment tyckte vi båda var kul och det ska nog inte vara alldeles för svårt att printa in. 
 
Märks det att vi är lydnadspepp igen?! ;)
 


Igår spårade vi. Vilken spår-stjärna han är! "Ta vara på detta nu, och detta kan bli riktigt sjuhelsikes bra alltså!" ekar i min skalle. Upptrampet (visst heter det så?) hade han ett jävla sug i och sen bar det av. Han har ett bra tempo och jag bromsar honom så fort han försöker höja nosen lite för att kunna ta sig fram snabbare. Lätt att det blir så när de är taggade på att ta sig framåt i spåret. 
 
Första pinnen gick han kanske 3 meter ifrån och direkt såg jag hur han började söka av stället "VAR ÄR DEN?". Jaaa, han hittade den och kom stolt med den till mig. Vi lekte med den, bakåt i spåret, som jag har fått inbankat i skallen av Sussi. Vinkeln tog han fint, inte lika klockrent som jag vet att han kan, men han visste att spåret fortsatte åt vänster i alla fall. De två kommande pinnarna gjorde han likadant som första pinnen. Det som glädjer mig är att det "råkar" inte bara dyka upp en pinne framför näsan på honom och han "råkar" inte tycka att den är kul. Det har blivit tydligt att han VET: här är det en pinne, jag ska fanimej hitta den. Och så hittar han den. Toppen!
 
Leksaken var till min stora förvåning inte jätte kul. Med andra ord - pinnarna har fått högre värde. För leksaker är guld för honom i vanliga fall (lydnad, vardag, etc). 
Han flisar pinnarna i nuläget. De är ju så roliga, och då någonting är roligt går de där käkarna. Men att få in dem hela och fina får bli nästa sommars projekt. Nu ska vi få (läs: har vi) rätt känsla för dem. "Pinnarna ska man ta!" Annars är det ju ingen idé att strosa omkring i de där spåren. I alla fall inte tävlingsmässigt.