Motivation

I onsdags lämnade jag träning med ett leende som var spridd i hela kroppen, hela vägen ner i tårna, och jätte motiverad var jag! Då hade jag i samspråk med Eva den träningen bestämt mig för att bara köra motivationsövningar, inget detaljpet, i princip ingenting annat än att bara göra det hela superduperkul. 

Vi hade redan på måndagen pratat om detta, men bestämde oss för att börja på onsdagen. Therese kom också och tränade med oss den dagen så hon hade också bra förslag på övningar. Vi blandade helt enkelt ihop några övningar så att vi trodde att det skulle passa det som motiverar just Hugo, och här nedan är resultatet.

Min tanke är att höja hans motivation, som så tjusigt hänger ihop med både fokus, attityd och "tramp". På så vis kommer han inte kunna (helt oförberett) från att vara jätte med till att vara jätte off med hjärnan (och hela kroppen) någon helt annanstans. Då kan jag även börja ställa högre krav. 

Tanken är även att använda sig av denna övning som en belöning, då jag har byggt den i hans ögon. Sen även lägga in "shäfer-dunkar" i sidan på honom under övningen, som jag sedan kan ta med mig mellan momenten på tävling, och som ger honom en hint om att "belöning kommer strax". 

Vad tror ni? Tips mottages tacksamt!!! 

Och idag kom resultatet som jag har gruvat mig för i ett års tid! Och så fint det var!!!
HD: A
ED: UA

och jag kan inte vara lyckligare! ♥♥♥

Svartsjukans offer

Nu har det slagit mig varför Hugo är en mupp i koppel. Han är vaktig som fasen, på mig. Jag är ju trots allt det bästa han har ;) skämt å sido. Men jag vet ju att han älskar hundar egentligen, men det har liksom inte gått att förstå varför han blir uppspelt och ibland arg vid hundmöten och liknande. 

Mer tydligt blev det i helgen då jag, pappa och Hugo for iväg till en stuga där det var en annan liten hund. Klantigt nog tog jag in hunden i bilen i mitt knä och det såg ju Hugo (som satt i bakluckan) och han skrek rakt ut. Efter det var han inte värst glad i hunden, som för övrigt är en liten Malteser. Jag fick säga åt honom så att jag typ blev svettig, för han hade i princip panik över att den där hunden hade suttit i mitt knä. Han fick åka in i bilen igen och när jag sedan tog ut honom hade jag bestämt mig för att byta plan. Maltesern var inomhus och jag hade satt upp ett kompostgaller. När jag tog in Hugo visste jag att han skulle gå och spänna sig vid gallret. Direkt tog jag tag i honom och tvingade honom att antingen försvinna därifrån (läs: från jordens yta) eller acceptera att Maltsern kommer att var där, MEN du (läs: Hugo) behöver inte bry dig eller gå dit. Låt det bara vara...

Det köpte Hugo och han insåg att det inte var något problem att lillskiten var där. Jag tvingade ju dem inte att tycka om varandra, bara att acceptera varandra. Dagen efter försökte Hugo till och med med några lekinviter till sin nya lilla kompis. Och jag är mer än nöjd. Jag lyckades. 


Hugo gav mig förra helgen vid en träning ett stort fett "fuck you". Jag testade ha honom helt lös och han fick för sig att gå och nosa i en uppenbart väldigt god doftfläck. När jag sedan blev arg tyckte Hugo att det var kul. Ni märker mitt problem?
 
Så planerna har lagts om och jag prioriterar mycket motivationsträning och fokusträning (det jag skulle lagt större vikt vid från första början). Jag och träningen måste helt enkelt bli roligare, då kommer han välja det före doftfläckar, sen måste han även få tydligare kriterier om vad det är som gäller. Från och med nu är det nolltollerans, även om det typ är det tråkigaste jag varit med om. Mycket in och ut ur bilen med andra ord. Men det är behövligt. 
 
Idag hade vi ett genombrott! Han var så himla fin på träningen! Vi testade rutan 15 gånger, en gång fungerade. Men det gjorde ingenting för han var med mig hela tiden. De långa transportsträckorna till och från planen, och hela tiden ville han jobba. Med andra ord, han försökte göra "rutan" som ett psyk, ja jävlar vad han försökte. Till slut gnällde han av frustration för att han inte fattade vad jag ville. Vi hade någon dispyt i början av träningen huruvida Jaanas goda löpkissdoft var tillåten att gå och lukta på eller inte, men sen var det som att han förstod vad det var som gällde och han var med på noterna. Vi fick egentligen inte så mycket uträttat, men jag tror att vi kom långt i fokus- och kriterie-väg. Han lyssnar bara bättre och bättre på mina nej:anden (det har vi också haft dispyter om) och det hela känns helt enkelt bättre. Och vad är viktigare, om inte känslan?

Imorgon väntar höft- och armbågsröntgen, samt även vaccination. Nervöst. 

 
 
 

Älskar den hunden!

Jag har sagt det förut, men jag kan inte låta bli att säga det igen. Fy bubblan vad jag älskar Skoj! Tollarbos Skojstreck von Ducke tror jag är hans hela namn. Titta den svansen och glädjen, aldrig slutar svansen vifta. Det går inte att vara sur, börja se, och sedan fortsätta vara sur... Ne, lite utav mina idoler det där. Det går ju inte att undgå att jag håller tollarna lite extra varmt om hjärtat också...

Haha, han verkligen älskar när folk applåderar åt honom!


Förresten, tack så hemskt mycket för alla kommentarer om hur jag borde skriva Hugos namn på västen! Hittills har inte en enda sagt "emot" vad jag tyckte, så det känns bra ;)