Long time, no see

 
 

Det var inte mycket som störde gossen idag. Så nöjd över dagens träning med min stjärna! ⭐️

Ett filmklipp publicerat av Julia Åström✌️ (@juastrom) Jan 11, 2015 kl. 9:15 PST

Länge sedan jag bloggade. Även jag verkar ha hamnat i en sådan där välkänd bloggsvacka. Januari har varit en rätt tråkig månad för oss. Kallt. Och då menar jag kallt, kallare än minus 20, oftast till och med kallare än minus 25 grader celsius. Då blir inte många knop gjorde. Istället många och korta kissrundor. Den orangea divan klagar dock inte, han hoppar snarare på tre ben pga "så kallt om fötterna". 

Men det finns inget ont som inte för något gott med sig. Efter pausen... Satanas vad han har gått fint på träningen. Nu är det en helt annan glöd i honom. Riktigt fin träningspojke nu. Däremot lite mindre duktig vardagspojke. Massor av hyss hittar han på. Men det är bara att inse att livet som korta-kissrundor-pojke inte är hans liv, hur divig han än är när det är kallt ute. 

I februari planerar jag och Magdalena att fara på de öppna träningarna på Pluto. Hugo ska nog mest få titta på då. Motsägelsefullt va? "Han går som en kanonkula", följt av "han ska bara få titta på". Men min tanke är att nu är han så högt i (positiv) stress på träningarna, att jag tror att han kommer ha svårt att separera dem känslorna med obehaget för miljön. Därav ska han bara få ta det lugnt och mest få kolla på när Disse tränar. Jag vet att han när han väl kopplar av är världens coolaste. Tyvärr finns det sällan något mellanläge, antingen är det fullt fräs eller halvt dött chillande. Men jag vill nu försöka komma åt detta problem från andra änden, istället för att bygga positiva känslor kring det hela och egentligen "stångas" med problemet så ska jag försöka komma åt det med ren och skär "göra-ingenting"-miljöträning, och försöka få honom att inse att det inte är något som kommer hända egentligen. Desutom planerar jag och Disse att starta Lydnadsklass 2 den 1 april på Pluto, så vi behöver träna, både på momenten och i hallen! Bra plan! 

Årsresumé 2014

2014 har varit bra, när man ser till det stora hela. Jag och Hugo har kämpat på med våra mål och har utvecklats båda två. Det har inte gått sådär spikrakt och racer-snabbt som det går för vissa andra, men det har gått bra efter våra förutsättningar, och jag är nöjd över både honom och över mig som förare. Många har uppmanat och trott sig veta bäst, men i slutändan är det ändå jag som känner min hund bäst och jag har aldrig gått ifrån det. Klapp på axeln. 
 


I början av året, januari, februari och mars var vi och simmade på Råneå hundhälsa, myste ute i vårsolen, åkte skidor och tränade mycket på HundArenan. 

 
 
I april tävlade vi rallylydnad i Kalix ishall. En tävling som jag mest for på för att få den viktiga tävlingsträningen som Hugo verkligen behöver. En runda som kändes bra och jag var riktigt nöjd över Hugo. Kul sport, tänkte jag! Då kom beskedet om endast 54 poäng som ett slag i magen och jag blev ruskigt besviken och förvånad. Aldrig aldrig på honom jag hade i kopplet, inte heller på domaren. Och jag är inte heller sådan som bara bryr sig om resultatet. Det var mer bara för att jag trodde att det hade gått så bra och så hade det gått världskasst. Då kändes det ungefär så som jag känner för utställning: ingenting man kan lita på, för man har ingen jävla aning om vad som är bra ena dagen och dåligt andra dagen ungefär. Så där la vi vår rallykarriär på hyllan och orkade inte fara på några fler sådana tävlingar på ett tag. Lydnadstävlingarna drog ju ändå igång, så miljöträningen kunde vi få där igenom och några veckor sedan beslutade vi oss ändå för att starta en lydnadsklass 1:a.
 
 
I maj gick vi kurs för Cari och blev fyllda av inspiration. Sedan startade vi alltså en lydnadsklass 1:a i Kalix. Årets första riktiga varma dag. Hugo skötte sig strålande. En svår platsliggning där granntiken låg oroligt och även låg och spanade på Hugo. Hugo och tikens blickar möttes, men Hugo la bara ner huvudet igen. Duktig liten fluff! Det individuella programmet gick inte jätte bra direkt, men heller inte katastrof-dåligt. Små marginaler i lydnadsklass 1, ett nollat läggande samt apportering, och långt ifrån vår bästa linförighet gjorde att vi landade på 132 poäng, men jag var riktigt riktigt nöjd när jag for därifrån. Nu började det hända grejer!  



 
I juni fick jag den stora äran att fotografera och i samma veva gå som åskådare på en av Game on Dogs kurser nere i malmö. "Visst vet du att kursen är nere i malmö (läs: 160 mil från där du bor)?". "Japp" svarade jag. "Men där har jag aldrig varit, så det blir väl kul?!". En mycket trevlig helg där jag fick lära känna fantastiska människor och samtidigt sight seeing:a lite i ny stad. Att jag sprang vilse utan batteri på telefonen är en annan historia. Annars starde vi anlagsklass viltspår med godkänt och plus i kanten. Vi tränade även vidare för kommande starter i lydnad och bruks. 

 
I juli flyttade Disse hem till oss. Om än på prov då. Jätte kul kille som gick/går fint ihop med Hugo. Elin, Billy och Josef var även på besök. Riktigt kul att få träffa dem, och så fina bilder hon tog på mig och pojkarna! 
Sedan starade vi först appellen spår en lördag när det var 27 grader varmt. Hugo och jag fick sista spårnumret och fick tyvärr vänta i två timmar på vårt spår. Inte riktigt optimalt, ännu mindre i hettan, men bästa spårnäsan skötte det utmärkt och fick 10-10 på spåret, samt imponerande lovord från båda domarna. När det sedan var dags för lydnaden var det ingen hemma i Hugos skalle, så efter en platsliggning där han kom smygandes till mig och sedan när han inte var med mig de 5 första stegen i linförigheten valde jag att bryta och gjorde ingen större grej av det. Dagen efter skulle vi starta lydnadsklass 1, och då ville jag inte dagen innan premiera ofokus, samt att jag verkligen såg hur trött han var. 

Lydnaden började med en stökig platsliggning där grannhunden flög på andra grannhunden. Hugo låg snällt kvar och vi fick lägga om. Stämd spänning i luften men Hugo låg tungt. Dock var matten orolig och sa stanna fler än en gång, varav onödiga poängavdrag, men det gjorde ingenting, för det räckte till ett förstapris på 168 poäng. Inga toppenpoäng, men han kändes jämn och fin och bra med i matchen hela programmet, så jag är nöjd. Lite seg linförighet, tveksam apportering, stöt i hoppet och sådant där. Men klass 1 är bara en passage, och nu äntligen tog vi oss förbi, dessutom i 27 graders gassande solsken! Den kvällen gick han inte att sälja för alla pengar i världen! 
 
I augusti åkte jag, om än utan hundarna, till södra Sverige. Dels för att besöka kennel Tullarbackens, men även för lite sverigesemester med min mamma. Resten av månaden tränade vi på för start i lydnadsklass 2 i september. Senare fick jag reda på att jag fick operation för min axel den 4 september, följt av armen i mitella i 6 veckor, så alla hösttävlingar fick strykas. Tråkigt, men det kommer fler möjligheter! 

September präglades mest av min dåliga axel, så det blev många enkla promenader och små träningsmoment som vittring och fjärr. Disse bodde då bara hos mamma, då det blev för svårt för mig att rasta båda hundarna samtidigt. Oktober blev bättre. Då for vi bland annat på kennelträff i Skellefteå där vi körde lydnad, jaktträning, agility, freestyle, WT och rapport. 

I November kom Cari hit igen för kurs. Också en mycket lärorik och trevlig helg. Sedan tränade vi vårt sista pass i HundArenan som tyvärr lades ner. I December har vi mest fystränat med viktmanschetter och klövjeväska, samt även dragit spark. Riktigt kul! Vi har börjat försöka hitta ställen utomhus där det går att träna där det inte är halt, ett problem vi förut med arenan aldrig behövt bekymra oss i. Nu har vi istället planer med träningsgänget att hyra lokal i både Luleå och Kalix. Spännande! 

Målen för året såg alltså ut såhär:

Det var alltså två mål som uppnåddes. Men även två av de största. För att inte vara orättvis så måste jag ändå medge att det var som antingen eller egentligen. I början av sommaren, redan i maj kände jag att vi hade stor chans för att satsa på lydnads- och bruksmålet i år. När jag skrev målen i januri var min tanke att om vi inte klarar av lydnaden och brukset så kan vi fokusera på de övriga. Nu la vi istället ner nästan all tid på lydnaden och brukset, och resten blev lidande. Men det gör inget. För det är ju lydnaden och brukset jag helst kör. Nästa års mål kommer istället nu se lite annorlunda ut. Det enda jag kan säga att jag är besviken över som inte uppnåddes var att jag inte tog mig iväg på 3 utställningar, ne det blev faktiskt ingen. Så det ska vi försöka förbättra till nästa år i alla fall! 

Nu ser vi fram emot ett spännande 2015! Heja heja!