Hugo, min Hugo

Jag har kollat tillbaka på gamla inlägg med en klump i magen. Mestadels för jag vet hur jävla (på ren svenska) jobbigt jag tyckte det var att ha så höga mål med Hugo och hela tiden få jobba i motvind, men också för hur jag har målat upp han, och hela tiden sagt hur perfekt han är. Inget fel i det... men det knasiga händer när jag nu har börjat våga erkänna (mest för mig själv) att han inte är perfekt. Då blir det plötsligt som att jag inte älskar honom lika mycket som då. Så är det inte, men förut var jag så osäker i min hundträning och prestationskraven kring hundtränandet att det kändes som ett "måste" att hela tiden försvara brister. Idag har jag istället lärt mig att älska Hugo för den han är, inte hymla om det som inte fungerar och acceptera att det är så. Han är inte mindre älskad nu, än för 4 år sedan, tvärtom, nu har vi äntligen bara kul ihop. Jag behöver numera aldrig bryta ihop och ha ångest över att "tänk om vi inte kan tävla i år, tänk om han beter sig som en gris", för nu spelar det ingen roll. Han kan vara den goa mysgubbe han är, och det är okej. 

 
 
 
Jag hittade detta inlägg, och står fast vid det än idag:
"Jag menar inte att man ska dämpa den redan lugna individen, dra upp den redan överenergiska eller låta den eftertänksamma bli än mer tänkande. Givetvis bör man hitta en balans, men jag tror det kan finnas ett värde i att låta hundens personlighet bli till en styrka. Låta den växa som individ genom att acceptera dess egenskaper och lära sig hitta guldkornen hos varje vovve."

Hugo är ett guldkorn! Mitt allra bästa guldkorn! Som får mig att vilja slita mitt hår, men som sedan får mig i eufori när vi lyckas! Igår var en sådan kväll, med eufori, älskade lilla underbaring vad du är jobbig ibland, men det är sååå värt det!"
 
 

Min vän Hugo och jag

Jag och den här grabben har kommit överens om att vi lägger alla planer som har med tävling att göra på is. Och det känns så himla bra i mattehjärtat att ha lyckats komma fram till det beslutet. 

Det blir för jobbigt, för oss båda. Jag vill sååå himla mycket och därför hamnar omedvetet (!) vår relation lite i gungning när vi hela tiden tragglar, tragglar, står och stampar på samma ställe. Jag är inte besviken på honom, och jag klarar rent generellt av att se på tävlingar som någonting utan krav, press och hets. Men när man vill någonting så himla mycket så får man såklart dippar av besvikelse och det blir då såklart även svårare att uppskatta alla hans 100-tals grymma sidor han har när man inte riktig får den där lilla viktiga ena sidan att fungera. 

Därför är det nu så jäkla skönt att släppa de där etsande tankarna om "när ska ni tävla då?" och bara HA KUL, göra det vi känner för och bara göra sådant som Hugo är bäst på - att vara min allra bästa kompis liksom. 

Vi kanske tävlar om 4 år om vi känner oss redo då. Jag menar 7 år är ju ingen ålder?! Vi kanske tävlar redan nästa säsong om vi känner för det men vi kanske heller aldrig tävlar. Alla hundar blir inte tävlingshundar, och det ÄR okej. Han är trots allt min allra bästaste självklaraste kompis. 
Du och jag, pucko popcornet. ❤️❤️


I veckan har vi en fågel på tining som det ska bli så kul att testa lite apporteringsträning med. Så kul! Jag blir bara mer och mer sugen på jägarexamen.

Brukssök för första gången

Jag är rolig jag. Jag hade som plan att vi skulle vänta till 25 augusti (då jag har en tenta och tog det som riktmärke bara) innan vi skulle testa söket för första gången. Men jag kunde såklart inte hålla mig ;)
 

Vi har idag testat sök för första gången ⭐️ #HejaHärja

Ett filmklipp publicerat av Julia Åström (@juastrom) Aug 6, 2015 kl. 1:06 PDT


 

⭐️👑🌲

Ett filmklipp publicerat av Julia Åström (@juastrom) Aug 6, 2015 kl. 1:06 PDT

Sådan himla naturbegåvning! Avståndet blev lite väl långt, men nemas problemas. Första gången fick Eva bjuda på ett ljud. Men de tre andra skicken sprang hon hela vägen, och det tyder ju då extra mycket på hur kul hon tyckte att det var, vilket Eva även sa att man märkte. Hon störtdök in i lek med Eva. Lättbelönad sessa verkligen. Hon har aldrig lekt med Eva förut :)
 
Nu ska det bli kul att få fortsätta. Söket tror jag verkligen är hennes grej! Fart och människor liksom. Två av Härjas absoluta favoriter :)

Vi tränade även lydnad med skott igår. Hon hörde dem inte ens. Hugo blev dock lite ängslig (?), fast jag tror att det snarare var i positiv/förväntansfull bemärkelse. För första gångerna började han kolla sig omkring jätte mycket. I slutet orkade han inte ens lyssna utan stod bara och luktade i sina älskade kissfläckar. Dock ändå förvånande då han förut inte ens reagerat. Men han har ju kört några viltspår med skott efter det så...
 

Härja kör #bakdelskontroll. 13 veckor gammal #aussievalp #lydnadshund #brukshund #HejaHärja

Ett filmklipp publicerat av Julia Åström (@juastrom) Aug 5, 2015 kl. 11:56 PDT

Nu är planen att träna ingångar och fotposition med Härja och försöka nöta på med det till Maria Brandel-kursen nästa vecka så att jag då kan ta tips. Hugo lattjar bara på. Vi gör vad vi känner för för stunden. Ibland blir det fritt följ, väldigt ofta blir det rutor och fjärr och sådant. Inom jakten ska jag tänka om. Jag måste grundträna mer ordentligt, annars blir det antingen bajsdåligt eller "konflikter". Så nu i vinter ska vi verkligen försöka få till ett superbra gripande med tydlig förståelse för ett aktivt fasthållande :)
 
Kompisar ♥