Hugo, min Hugo

Jag har kollat tillbaka på gamla inlägg med en klump i magen. Mestadels för jag vet hur jävla (på ren svenska) jobbigt jag tyckte det var att ha så höga mål med Hugo och hela tiden få jobba i motvind, men också för hur jag har målat upp han, och hela tiden sagt hur perfekt han är. Inget fel i det... men det knasiga händer när jag nu har börjat våga erkänna (mest för mig själv) att han inte är perfekt. Då blir det plötsligt som att jag inte älskar honom lika mycket som då. Så är det inte, men förut var jag så osäker i min hundträning och prestationskraven kring hundtränandet att det kändes som ett "måste" att hela tiden försvara brister. Idag har jag istället lärt mig att älska Hugo för den han är, inte hymla om det som inte fungerar och acceptera att det är så. Han är inte mindre älskad nu, än för 4 år sedan, tvärtom, nu har vi äntligen bara kul ihop. Jag behöver numera aldrig bryta ihop och ha ångest över att "tänk om vi inte kan tävla i år, tänk om han beter sig som en gris", för nu spelar det ingen roll. Han kan vara den goa mysgubbe han är, och det är okej. 

 
 
 
Jag hittade detta inlägg, och står fast vid det än idag:
"Jag menar inte att man ska dämpa den redan lugna individen, dra upp den redan överenergiska eller låta den eftertänksamma bli än mer tänkande. Givetvis bör man hitta en balans, men jag tror det kan finnas ett värde i att låta hundens personlighet bli till en styrka. Låta den växa som individ genom att acceptera dess egenskaper och lära sig hitta guldkornen hos varje vovve."

Hugo är ett guldkorn! Mitt allra bästa guldkorn! Som får mig att vilja slita mitt hår, men som sedan får mig i eufori när vi lyckas! Igår var en sådan kväll, med eufori, älskade lilla underbaring vad du är jobbig ibland, men det är sååå värt det!"