Jag har under en längre period inte alls känt mig motiverad för spåret. Ibland har det gått att göra någon slags "konstgjord andning" och så har jag varit peppad i några dagar, men sedan har det återigen känts som att det mer varit ett måste (eller någon slags rutingöra - "klart vi ska spåra") än en vilja. Jag kan egentligen inte sätta fingret på när det började, bara att det har blivit värre och värre. Jag tror att det började redan sommaren 2014, och sedan har det eskalerat. 

Men nu är jag taggad igen! Allt började med att Jens Frank föreläste på Gammelstads djursjukhus (anordnat av Luleå BK) den 25 september och lyckades inspirera och motivera mig igen. Han pratade mycket om att vi måste ha en belöning och inte låta spåret vara självbelönade - ett koncept som jag köpte helt och fick upp ögonen för. Det går ju visst att styra en hunds spårande mer än att den bara råkar vara bra på det eller inte. 

Han pratade mycket om att vi måste ha en plan för progression i varje träningspass. Han visade upp en studie på tävlande i Sverige i lägre klass, högre klass samt elitklass och visade på att vi bara blir sämre och sämre. Varför? Förmodligen inte av utebliven träningen, utan mest troligt tvärtom - mer träning, men på fel saker. Vad händer? Hunden lär sig att bli dålig, eftersom att vi hela tiden låter den agera dåligt. Hunden lär sig vanor. Hunden lär sig det den gör. Om vi inte gör om planen helt, och tänker genom vad vi faktiskt tränar och vad vi faktiskt lär hunden så kan det lika gärna bli så att vi har befäst någonting dåligt istället för någonting bra, och vi har lyckats träna på att bli sämre! 

 

 

Hur belönar vi spåret då? Ja, som all annan träning. Antingen med godis i spåret, eller föremål i spåret som senare byts ut mot godis, eller det som jag fick upp ögonen mest för - kasta föremål över huvudet på hunden. "Va? får man göra så?", tänkte jag. "Det är klart man får!", svarade jag mig själv, efter lite eftertanke och kände mig genast rätt dum faktiskt. Jens menade på att detta också var det bästa sättet eftersom att vi kan styra exakt när vi vill belöna hunden. Om det redan ligger belöningar i spåret så kan det ju tyvärr bli så att hunden lyckas vinda sig in till den eller liknande - och på så sätt lär sig en dålig vana. Viktigt att tänka på är att kaströrelsen måste ske helt obemärkt av hunden. Worst case scenario är ju att linan blir slak följt av att hunden ser bollen. Vad tror hunden då? Jo, att slak lina ger belöning. Och det blir väldigt väldig dåligt...

Men med denna metod har man ett verktyg för att belöna själva spårandet. Utmärkt för mig som har två hundar, som båda älskar att spåra, men som kanske är ännu mer motiverade för att hitta, än för att spåra. Dvs, de kan gärna ta genvägar i spåret om de får vind på utlagt föremål. De är ju i deras värld smarta och ekonomiska med både energi och tid. Det handlar för dem om att hitta - att komma fram till föremålen och då spelar det ju mer eller mindre roll hur de tar sig dit. De måste absolut följa spåret, men kanske inte med en 2 dm marginal till spårkärnan. Rent hypotetiskt spelar det ju för dem ingen roll om de sick sack:ar eller går 3 m till sidan om spåret - de kommer ju ändå fram till sitt föremål (så länge jag inte bryter för att jag tycker att spårandet inte är bra). Om man då istället varje gång hunden spårar korrekt i spårkärnan belönar detta så får man även ett sätt att belöna upp spårandet, inte bara hittandet. Hunden får ett värde för att ligga i spårkärnan istället för att bara se spåret som en väg till föremål! 

 

 

 

 

Hur spårar världens bästa spårhund? Det var namnet på kvällens föreläsning. Jens menade att få till världens bästa spårhund, det är inte svårt, och det får man till på 3 månader. "Pfft", tänkte de flesta, men han lät verkligen säker på att det är så och försökte sedan övertyga oss om detta. Han menade även att alla hundar kan bli lika bra spårhundar, det handlar bara om hur duktiga vi är på att träna de olika typerna. Hur de sedan spårar beror på vad vi har förstärkt (och låtit hunden själv-förstärka). Intressant var även att han själv, som är professionell hundtränare, sa att schäfrarna är bara polishundar för att polisen vet hur de ska träna dem. Mallen hinner man inte med samma "träningsmodell" belöna vid rätt tillfällen och retrieverna har ett annat rörelsemönster som förstärks fel (får självförstärkas). Ingen av dem är en sämre spårhund än den andra med rätt träningsmodell och förstärkningar. 

 

 

Tre ben och en nos, det är ungefär det som behövs. Han menade att det är dessa delar en spårhund måste behärska:

• Pålitligt spårsök
• Distinkt spårupptag
• Säker riktningsbestämning
• Spårnoggrannhet
• Störningstålighet
• Tydlig markering av föremål
• Uthållighet

Och hur kommer vi hit?

• Förväntan hos hunden.

Detta gäller för all träning. Om hunden har tillräckligt med förväntan på arbete så får vi ofta ett önskvärt resultat. Detta har jag varit in och nosat, ordvits ;), på tidigare. I spårandet, om vi vill ha ett nogrannt sådant så måste vi alltså få upp en hög förväntan på själva spårarbetet, inte bara på hittandet av föremål. Hunden måste ha en motivation. Annars blir der avdressyr. Hunden ska vilja gå över lik för att nå det den vill, och "det den vill" måste vi ha kontrollen över för att kunna leverera detta när hunden visar önskvärt resultat. Om "det hunden vill ha" på något sätt går att självbelöna för hunden, då hamnar vi i det scenariot att vissa hundar är helt enkelt bra på att spåra, de som har "rätt sorts" självbelöning, medan de som har "fel sorts" självbelöning helt enkelt inte blir någon spårhund. Därför måste vi ha motivationen under kontroll. Vi måste ha belöningen. 

 

Utöver detta så ska hunden även vara mer motiverad när vi slutar än när vi börjar. Hunden får aldrig spåra sig nöjd. Inte i början när denna motivation tränas i alla fall... Med detta i åtanke ska man helst lägga flera korta spår, som kan belönas när hunden går som bäst, sedan ta av hunden och gå ett av de andra spåren och helt enkelt sedan sluta någon gång när hunden går som bäst. Tänkbart scenario: 5 korta spår är utlagda. Hunden spårar bra spår 1 och 2 och blir belönad med bollkast. Hunden spårar då bättre spår 3, vilket tyder på att belöningen ansågs som lönsam för hunden (vissa belöningar ses ju mer som just belöningar av oss än av hunden, därför är det viktigt att läsa sin hund, hur reagerar den på belöningen? är det en belöning för hunden?). Här kastas boll och sedan slutar vi. Spår 4 och 5 behövdes inte för progression idag. Hunden slutar mer taggad och motiverad än när den började. 

Det spelar ingen roll hur många gånger vi söker "sök spår"  i en hästhage om den bara är intresserad av hästarna. Hunden kommer mest troligt bara att bli mer intresserad av hästarna. Vi har inte en tillräckligt hög motivation.

 

Efter träningen har vi endast 3 sekunder på att reflektera över hur det gick. Tänkbart scenario: "Det gick inte lika bra som önskat." 2 sekunder.

Resten av tiden ska sedan läggas åt att planera hur det ska gå bra nästa pass. Varför det gick dåligt är ibland bara en energibov och inte relevant för vår progression. Istället ska vi öva oss att tänka "Vad ska vi göra av den här informationen? Hur ska vi få detta till progression nästa gång?". Dvs mer fokus på vad vi ska göra nästa pass, än vad och varför som har gått fel detta pass. Var lösningsorienterad istället för att problemsöka!

För att gå igenom de olika delarna lite mer speficikt: 

• Spårnoggrannhet

Här handlar det om att få spårnoggrannheten till ett ryggmärgsbetende - det är såhär man gör. Och det är i detta avsnitt av träningen vi lägger grunden till allt annat. Det är därför viktigt att inte skynda sig ifrån denna grund.

 

Man ska alltid börja med hårda spår. En vanlig uppfattning om detta är för att det är svårare och för att det då sedan blir väldigt lätt i andra miljöer med störra doftkorridorer. Det är delvis en rätt uppfattning, men lite snedvriden. Det handlar egentligen om att på hårda underlag finns det inga andra spår än det som lämnas efter oss - vi lär då hunden att spåra oss. I skogen blir det dessutom spår och kraftiga doftkorridorer av krossad vegetation, krossade insekter mm mm. Att börja i skogen är inte bara ett curlande för hunden - det är även att göra inlärningen väldigt komplicerad för hunden. Vet du vad du lär den? Vet du att hunden förstår att den ska följa ditt spår? Eller finns det en chans att den följer krossad vegetation? Börja därför på ett underlag som endast tillåter rätt doft att följa. Det är inte att göra det svårt. Det är att göra inlärningen på rätt sätt.

 

Med spårnoggrannhet menar man oftast att en diff på 2 dm från spårkärnan är okej, men inte mer än så.

Föraren ska alltid veta var spåret går och stanna när hunden är fel och belöna när hunden är rätt. Här handlar det inte om att styra hunden utan om att få in rätt beteende i ryggmärgen. Hunden lär sig det den gör, därför ska den inte få tillfälle att göra fel. Det är även viktigt att inte använda några snitslar eller dragna streck i marken. Istället bör vi använda naturliga riktmarken för platsen så som löv, stolpar, sprickor i marken, parkeringsränder och liknande. Detta för att vi ska veta var spåret går, men hunden får inte förstå det.
Förarens enda jobb: Stanna när linan slaknar. Hundföraren ska vara tyst och inte vara en resurs för hunden i spåret. Då blir hunden för osjälvständig när föraren sedan inte vet var spåret går.

 

Ett litet test gjordes, här handlade det om specialsök, men det var väldigt intressant för att förstå inlärningen. Om man bara tränar på samma ställe hela tiden löper man en otrolig risk för att senare stöta på problem. Detta för att hunden ju alltid har med sig nosen, det går ju spår och det är ju luktar överallt för hunden. Hunden lär sig därför snabbt att på vissa ställen "är det bara så" och på vissa ställen arbetar vi. Testet visade helt enkelt att 90 % av hundarna som deltog i ett specialsök där de hade varit förut hittade föremålet, medan endast 50 % av samma hundskara hittade föremålet i en helt ny miljö. Hunden har inte sämre näsa i denna miljö, men en helt annan förväntan. Tänkvärt.

 

Jens menade att det är rent ut sagt onödigt att träna på samma ställe mer än en gång. Tänkvärt igen.

 

• Tydlig markering av föremål

När hunden kan grundtekniken är nästa steg markeringarna. Observera att man kan jobba med detta separat, dels för att få framsteg tidigare men också för att hunden inte ska hinna bli less på grundtekniken. Grundtekniken ska hela tiden ses som den viktigaste delen, men man kan hela tiden jobba med de övriga delarna separat.

"Click for action, feed for position". Här handlar det om att skapa en positiv förväntan på föremålet och att "mata fast" hunden i föremålet. Utveckla detta sedan till att släppa godis och så småningom med att kunna gå runt hunden och andra störningar utan att hunden släpper markeringen. Fallgrop: hunden tror att positionen också är viktigt. Tänk på att belöna när hunden står stilla så att vi inte får ett "klossenbeteende".

Kom alltid bakom hunden (och utan att hunden tappar markeringen, då måste vi förenkla), för det är så det ser ut i spårarbete sedan. För att sedan få till ett väldigt intensivt markeringsarbete kan vi byta till leksak. Men detta gör vi inte förrän hunden kan markera i minst 5 sekunder. Kasta då leksaken framåt. Börja gärna med mynt för att det rymmer utrymme för misstag. Byt sedan till önskat föremål när hunden vet hur den ska göra med myntet. Tips på arbetstecken här är helt enkelt att bara ta föremålet, det ska betyda "fortsätt spåra" för hunden. Annat kladdande är bara kladdigt överdrivet.

 

När vi har kommit så långt att vi vill ha föremål i spåret, så kan det såklart bli så att vissa föremål missas. Dessa går vi bara över och låtsas inte om - eftersom att vi aldrig ska vara resursen eller "den som vet" i spåret.

Av någon anledning brukar det tredje föremålet alltid hittas. Tänk på detta i inlärningsfasen. Om vi får problem med markeringarna av föremål så tar vi helt enkelt isär och belönar upp föremålen på sidan om igen.

 

• Störningstålighet

Lär hunden att störningarna är något kul och intensivt. "Det där var fruktansvärt - Det där vill jag göra igen".

Våra hundar är ofta adrenalinjunkies, precis som oss när det kommer till karuseller, klättring, åka fort, mm mm så tycker nästan ingen att det är kul mitt i - då är det mest läskigt. Men av någon konstigt (adrenalinjunky-) anledning så vill vi så fort vi står stadigt med båda fötterna på jorden igen göra det igen. Så är det även för hundarna (och det förklarar även lite varför hundar som är rädd för saker ändå finner en kick i att skälla ut det eller liknande).

 

Spår som går över/under staket, genom bilköer, över en å, över klippor, genom en vindkraftspark - ja, det är bara förarens fantasi som sätter gränser. Men det vi ser som störningar är också en form av förstärkning framåt i spåret för hunden. Hunden ska dock inte ha svårigheter för detta, då har vi gjort det för svårt för tidigt, och det blir återigen en form av avdressyr.

 

 

Liggtiden är inte en svårighet - det är en variation. Hunden som jämt spårar korta liggtider tycker att långa liggtider är jätte svåra, kanske inte ens ett spår enligt den hunden lkt "vadå? det här är ju bara brus..." (återigen det här om att hundens näsor fungerar överallt. En hund som är van korta liggtider har såklart stött på långa liggtider på stan, på promenader mm mm, och upplever denna nya variation som något annat än spår). Hunden som är van långa liggtider vet helt enkelt inte hur den ska arbeta i korta liggtider. Det är en variation och ska ses som detta. 

 

För att få världens bästa spårhund krävs såklart färdigheter hos föraren också:

• Grundläggande inlärningsteori
• Belöningsteknik
• Klar målsättning
• Planera (och genomföra) träningspass
• Klara av att bryta när det går som bäst
• Genomtänkta arbetstecken
• Linhantering
• Taktik i spåret

•  Linhantering