Omotiverad

Vi har hjälpt till som statist i gruppmomenten på Boden BHKs lydnadstävlingar. Jag var inte riktigt beredd på det när man kära tävlingsledarvän Lina skrek åt mig att hämta hunden, något i stil med "JULIA ÅSTRÖM HÄMTA DIN HUND". Lydig som jag är gjorde jag så, men Härja är ju en klippa, så det gick fint, trots att hon nog helst hade förväntat sig lite mer action så satt hon tryggare än tryggheten själv båda dagarna. Förväntade mig förvisso inget annat, men man blir såklart stolt ändå. Det ösregnade, men det gick ju bra ändå. 
Både Magda & Jazza och Eva & Åska gjorde under den helgen superfina tävlingar! Grymma! 
Världens gulligaste Tjapp (Härjas halvbror) med flock var på besök. Härja bjöd sina vänner på tårta efter en lyckad säsong för alla. "Länge leve vi", stod tårtan för. Klok liten hund ;) 
Så har vi även avslutad badsäsongen med att skälla ut matten för att hon tar för mycket kort och kastar för lite boll. Och så har vi myst på massor såväl utomhus som i soffan. 
 
Just nu är jag i en riktig motivationssvacka alltså. Jag vet inte varför, det finns nog ingen anledning, och jag har lovat mig själv att inte analysera det mer än så. Just av den anledningen att jag anser att det inte måste finnas en anledning. Man måste inte ha ursäkter eller känna sig skyldig att förklara sig eller hela tiden. Det är okej att vara omotiverad. Den stunden man tillåter sig att vara omotiverad tror jag även att man har ökat chansen till att bli motiverad avsevärt, just av den anledningen att man inte tvingar sig själv till någonting. 
 

Well well. Vi har tränat litegrann i alla fall. Cari har som vanligt knäckt mina nötter! Denna gång angående starter i fotgåendet. Härja bjöd egentligen på det av sig själv - kindtarget. Så vi kom fram till att det var en himla bra väg att gå. På "fot" vill jag att hon kindtarget:ar mitt ben. På så sätt får vi ingen positionspendling i starten som vi annars alltid har haft. Vi får ofta kommentaren "släpar" vilket är en sjukt opeppig kommentar och utförande, då jag vet att det inte är för att hon liksom känner: "tråkigt", som annars lätt kopplas ihop med just att hamna bakom. Hon har helt enkelt inte vetat vad hon ska göra, då hennes förare egentligen bara har kastat ihop ett fotgående (medvetet, då jag väljer mina strider och fotgåendet har aldrig varit en favorit för mig), utan större detaljträning, så hon brukar ofta studsa upp bakåt eller inte vara lika snabb som mig i starten och kommer sedan upp i tempo efter 1-2 steg.

Att hon är "två äpplen hög" gör inte direkt just positionssaken enklare. Jag som ändå har två hundar, varav en är 53 cm hög och den andra 46 cm hög, står prompt fast vid att det är mycket lättare att få till en snygg fotgåendeposition med en hög hund. 1 cm's diff blir liksom inte lika luftig, speciellt i sidled. Det syns inte lika mycket. Andra kanske är av andra åsikter, och det är också okej, men så upplever jag det. Sedan finns det såklart fördelar med mindre hundar i andra delar. Det blir inte lika tydligt med en kort liten hund om den sitter snett i avsluten och liknande :) 
 

Jag har börjat känna på inkallning med ställande. Jag har, med lite hjälp, kommit fram till att handtecken blir bäst. Jag och Linnea tränade igår och kom även då fram till en viktig insikt om att jag har bestämt mig för att hon ska få känna sig duktig på detta, queen of the fucking world, och att jag inte ska vara toknoga med att det alltid behöver vara tvär-stopp - egentligen lite omvänt från vad jag först tänkte. Först tänkte jag att "man får det man belönar", att det är svårt att göra om utförandet sedan, men nu är jag lite inne på att jag vill att hon ska tänka att hon tar i, att hon stannar först, men att det kanske egentligen är svårt att få exakt samma utförande hela tiden och att hon kanske inte behöver göra "hopp-stå-stopp" så länge hon tar i. Vi tänkte igår att många hundar smyger och tar steg just av anledningen att de är osäkra på utförandet, att de inte känner sig queen of the fucking world i momentet och att det är därför smyget kommer. Så nu är jag lite inne på att det ska vara lättsamt, fartigt, roligt, flowigt, skojsigt, tryckigt och inte så mycket "exakt såhär ska du stanna". Vi får se. Om jag känner mig själv rätt, hinner jag ändra mig 100 gånger.
Linnea är bra att bolla ideer med i alla fall, och igår kändes detta helrätt :)
Vi ska även följa Linnea och Prim på appelltävling i Skellefteå nästa helg, det blir mysigt :)
 

Härja har även fått följa Linnea och Primsan på roadtrip till Kiruna förra helgen, då jag var och hälsade på en kompis i Uppsala. Så tacksam över att Linnea ville ta med henne, att småtjejerna går så bra ihop, och att jag egentligen aldrig är orolig över att Härja inte går att ta med sig överallt. Tror många hade fått hjärnblödning över att vara med Härja en helg förvisso, då hon är väldigt "hey baberiba, livet tas bäst i galopp och med så få tassar i marken samtidigt som möjligt", men det är liksom en världslig sak, hon är alltid snäll och vill alltid sitt gladaste väl (även om det ibland, för vissa kanske, blir en pain in the röv med aktivitetsnivån). 
 

Avslutar träningspratandet med lite film på stadga i ställande under gång. Detta har jag konstigt nog inte medvetet lagt tid på, men jag har alltid varit noga med att tänka mycket grundträning, samtidigt som Härja är väldigt lättsam när det kommer till sådant här. Hon "gör sällan bara" utan "tänker alltid på vad hon gör". Hon har hjärnan med sig, lilldamen. Tacksam egenskap.
 
 
 

"När matte säger 'stanna' menar hon obviously att jag ska stanna" 🤷🏼‍♀️

Ett inlägg delat av Julia Åström (@juastrom) Sep 17, 2017 kl. 1:58 PDT


Jag har ju som sagt varit inne på att starta klass 1 i lydnaden, fastän vi egentligen med gamla reglerna är uppflyttade till gamla lydnadsklass 3/nya lydnadsklass 2. Det har jag bestämt mig för av anledningen att jag inte ser någon mening i att ha bråttom. Varför ska vi skynda oss med klass 2 och sikta på uppflytt för att vara i klass 3 resten av hennes liv? Samtidigt vill jag egentligen mest ha lydnaden som "något på sidan av brukset". Tanken var först att hinna starta i höst, men i och med motivationssvackan så tänker jag inte skynda mig med någonting. Då är det bättre att ha det roliga kvar, tills det känns just så - bubblande roligt. Samma sak gäller söket, som jag hade satt upp som mål att egentligen försöka starta i år. Var sak har sin tid, och den tiden är inte nu. 

Jag har ändå hunnit tänka lite tankar om vinterträningen. Detta är vad vi ska lägga fokus på i vinter, när motivationen finns där. 
Sådant som går lysande att träna inomhus:
  • Pilatesboll för att stärka muskler som är viktiga såväl för ett bra liv, men också i många distinka utföranden. 
  • Vittringsapportering - främst sorteringsdelen
  • Fjärrdirigering - först och främst sikta på låsta framben
  • Uppsitt i utgångsposition med låsta bakben
  • Söka utgångsposition, samt raka ingångar
  • Starter fotgående
  • Backa fotgående
  • Svängar fotgående
  • Avlämning i hand, inte innan "loss" - grunder till uppletande
Utomhus, fokus:
  • Saktadelen framåtsändande. Noga noga med riktning och störningar. 
  • "Spring-delen" framåtsändande. Här har jag inte bestämt mig om jag ska jobba med target eller lära in "antal galoppsteg" innan brytpunkt. Det återstår att se. 
  • Bygga muskelminne och lattja med inkallning med ställande. 
  • Skallkondition, såväl för brukslydnad som för markering i söket. 
  • Apportingångar. 
Bild från powerpointen jag hade på tillfället som handlade om just tävlingsträning, på min och Lindas startklass lydnads-kurs i somras. 
Det känns ändå kul att få återgå till många detaljdelar, då jag under högsäsongen ofta och mycket, hamnar i helhets- och "förbereda för tävling"-tankar. Nu blir det en period med att bryta ned mycket mer och stärka från grunden. 
 
Först ska jag idag på en föreläsning med Per Jensen om "Den Missförstådda Hunden". 
Beskrivning: "Du kanske tillhör dem som tror att hundar inte kan tänka i flera steg och inte har någon tidsuppfattning? Att de är färgblinda och måste ha en stark ledare för att må bra? Eller att hunden lyssnar mer på ditt tonfall än på själva orden när du pratar med den? Då har den nya forskningen en del överraskningar i beredskap. Mycket av det man trott om hur hundar fungerar har visat sig vara helt fel och Per Jensen berättar med saklighet, humor och värme om hur forskarna avlivat den ena myten efter den andra. "

Av vad jag har hört ska den vara väldigt intressant, ha nära till skratt och väcka många tankar och reflektioner. Låter som någonting för mig ;) 

Sedan i Oktober ska jag gå som åhörare för landslagsledaren Heidi Billkvam. Det blir kul! :D 
 

Kommentera här: