Nyp mig i armen och dra mig baklänges vad denna lilla svarta pärla har tagit mig med storm! Jag måste hela tiden påminna mig själv om hur liten/ung hon är och att vi har god tid på oss. Men som sagt ser jag inte heller vitsen med att bara "sitta och vänta på bättre tider". Det här med "att låta valpen bara vara valp" tycker jag bara är trams när det är sagt som att valpen mår bäst av det... Jag känner bara "vadå bara vara valp och ha roligt? Vad handlar träning och relationsbyggande om för er då?".

På bara denna ynka lilla vecka (inte ens det), så har vi hunnit så långt relationsmässigt. Hon är en väldigtnyfiken valp. Allt ska undersökas. Därav var hon också väldigt "självständig" utomhus tidigare i veckan, för att det faller sig så naturligt för henne att allting är så intressant. En egenskap jag gillar. Men nu har jag under veckan visat henne hur lattjolajbans jag är och nu väljer hon mig i mer eller mindre alla lägen. Så kul att se!

Jag är dock inte dum. Jag vet att det kommer att komma perioder då hon intresserar sig för annat, men det tar vi då. Jag är övertygad om att om vi fortsätter i samma fina bana så kommer vi övervinna allt sådant också, ganska plättlätt!

Hugo då... Jag hade ju hoppats på att han skulle bli sjukt svartsjuk på konkurrensen och vilja vara med överallt. Han är svartsjuk, men det verkar ha gett lite motsatt effekt hittills... Konstigt, men vi får se hur det blir! Just nu har jag helt ärligt ingen som helst motivation till hans tävlingslydnad. Det känns som att jag har tragglat med den och hans motivation inför den i 3,5 år. Om vi skiter i den nu i sommar mer eller mindre så tror jag det bara gör oss gott...

Jag är rätt säker på att jag kommer hitta tillbaka så småningom, och om jag inte gör det utan istället finner det roligare med Härja (som jag känner nu), så får jag väl helt enkelt satsa på tävling med Härja och så får Hugo vara maskot. Jag är inte en människa som ger upp, men just nu ser jag verkligen inte vitsen att lägga ner så otroligt många timmar i veckan på att träna en hund för tävling som ändå bara tycker att det är extremt jobbigt och lite ointressant. Istället får vi kanske satsa på jakten, linlöpning/drag, viltspår. Vi får se. Än är inte det sista ordet sagt, men just nu känner jag oerhört lugn och skönt inställd inför denna känsla. Hugo betyder absolut inte nå mindre för mig. Han är min bästa vän och mitt allt. Jag tror snarare att vår relation kan bli ännu bättre om vi slipper jobba med sådant som vi drar åt olika håll inom...
Vi får se.