Tiden rusar förbi i ett hiskeligt tempo


Tiden går ju så fort! Samtidigt känns det ändå som att jag har känt Härja hur länge som helst. När jag tittar på henne får jag verkligen fjärilar i magen och slås av tanken att "tänk att hon verkligen är min", och lite Caris också såklart. ;) Hugo har äntligen (enligt Härja) börjat busa med henne. De har skitkul ihop och jag får liksom lugna ner dem innan läggdags om det ska bli någon sömn för någon av oss överhuvudtaget... Superkul! Men det kunde jag verkligen inte tro. Jag visste att Hugo skulle vara snäll med henne och att det inte skulle bli några problem. Men jag kunde verkligen inte tro att superseriösa Hugo, som typ aldrig har lekt med en hund ordentligt och helhjärtat i hela sitt liv, busar järnet med Härja. Och det gör han verkligen för att han vill, inte för att han känner att han måste. Superkul att se. Det värmer ett mattehjärta!
 

Duktig Hugo "söver" valpen så att jag slipper 😅😂 #SistaRycket

Ett filmklipp publicerat av Julia Åström (@juastrom) Jul 14, 2015 kl. 2:58 PDT



Jag och Härja är nu anmälda till våra två första kurser
. Dels en valpkurs som går i fem veckor. Där är det faktiskt inte själva inspirationen, tankesättet och övningarna jag först och främst vill åt. Det är såklart jättebra att fylla på kunskapsbanken titt som tätt och jag kommer garanterat ta åt mig av många tips och så, men jag känner ändå i alla fall just nuatt på den fronten känner jag mig väldigt trygg i hur vi ska göra och hur jag vill ha det. Valpkursen handlar för min del först och främst om att få komma iväg jag och Härja på "våran grej" 1,5 timme i veckan. Att sitta i ring och vänta på våran tur och liksom göra någonting sådär tillsammans på ett fast tidsslag i 5 veckor i streck! Jätte mysigt känns det.
Förutom det så har vi även anmält oss till en kurs för Maria Brandel i Luleå. Så jäkla kul. Ett väldigt begränsat utbud med platser, de har liksom inte ens annonserats ut...! Så gissa hur glad jag blev när en som redan skulle gå kursen frågade om jag och Härja ville gå med dem?! Så den 13 augusti blir det att kursa för min kanske största idol inom hunderiet. Tror jag får svindel... Nej då, det ska bli så kul!!!
 
Vi fortsätter att åka på sökträningar och får bara mer och mer uppfattningar och idéer om hur jag tror att jag vill ha det i mitt sök. Såklart kommer det behövas anpassas väldigt mycket efter hunden, men just nu har vi rätt många olika hundar med olika tekniker/taktiker i gänget. Så jag har verkligen fått snappa upp många olika träningstankar vilket känns superkul och lovande för framtiden! Härja har testat på sina första riktigt ordentliga bruksspår och jäklar så fint det var!
 
 

Det här lilla A-barnet har spårat så fint idag! 😍👊🏻💪🏻 Peppade för brukset!!

Ett filmklipp publicerat av Julia Åström (@juastrom) Jul 12, 2015 kl. 12:07 PDT


 

Även nostarget. Men det gick sådär... 😅 Älskar hennes attityd i alla fall! 😍💪🏻👏🏻

Ett filmklipp publicerat av Julia Åström (@juastrom) Jul 7, 2015 kl. 2:31 PDT

 

Lite tasstarget mitt i natten. Vaffö inte liksom? 😎

Ett filmklipp publicerat av Julia Åström (@juastrom) Jul 9, 2015 kl. 3:59 PDT

 

Lilltjejens attityd! 😍👑💞

Ett filmklipp publicerat av Julia Åström (@juastrom) Jul 8, 2015 kl. 8:17 PDT

Det sista filmklippet kommer i full version så småningom, eller går att se på "Hundar med stort H"s facebooksida ;)


Vi har även tränat mycket lydnad. Tjejen har verkligen ett superbra fokus och en enormt bra lek för att vara 10 veckor gammal. Spännande att bygga på! Jag är snarare rädd att få en "för het" hund (om man nu anser att det går) än att få en låg och ointresserad hund. En gång har hon skitit i mig, fått knäck i lurarna, för att intressera sig för Trixie. Varpå jag röt till och hon ba "oj jävlar, det där kunde jag visst inte syssla med" och sen lekte hon hur bra som helst utan att ge Trixie en endaste blick. Det tycker jag tyder på att hon när hon tappade det helt enkelt inte förstod reglerna för leken. Nu väljer hon att leka för att det är roligare och för att hon vet att hon inte hinner/får göra både och. Jag slängde liksom leksaken mot Trixie, till och med så att Trixie var närmare leksaken än vad jag var, och supervalpen tar valpen och springer tillbaka mot mig i full kareta. En svår övning som kan tyckas att vara lite att "utmana ödet". Men jag gillar att utmana ödet så länge man ser det med glimten i ögat och sedan anpassar sig ifall det går käpprätt åt helvete. Men if you never try, you never know liksom. Om vi vill utvecklas måste vi hela tiden vara och tänja på gränserna istället för att träna på någonting som bara är plättlätt. Och så kul det känns!

Hugo kör mycket apportering nu för tiden. Det känns superkul och lite mer kravlöst. Det passar oss just nu!
 
 
 

Kommentera här: