Hösten är här!

Nu är hösten här med allt vad det innebär. Det känns alltid som någon slags "nystart" för mig. Skolan börjar liksom om. Nya kurser och nya möjligheter. Det smittar av sig i övriga livet och det är helt plötsligt jätte städat hemma och sådant ;) Givetvis smittar det av sig i hunderiet också och jag blir extra (om det nu går att bli nå mer) peppad och sporrad till välorganiserad och -planerad hundträning! Denna höst bjuder dessutom på mycket roligt inplanerat:

  • 6 september: Uppvisning av Lydnad med Amanda & Dimma
  • 11-13 september: Valpvakt åt Jazza
  • 21 september: Uppstart Elitsatsningen
  • 26-27 september: Valpträff, Härja, Kiruna
  • 10-11 oktober: Kennelträff, Hugo, Luleå
Och hon är ju så jäkla kul den här lillhunden. Kolla bara på veckans träningar: 
 
 
Vi blir nästan påkörda av en rullstol och sedan råkar jag damma in henne i benet på en förbipasserande tant. Tror ni att hon ens reflekterar över det? Nää. Så jäkla ball! 
 
 
 
Däremot blir jag så trött, så trött, på dem som hela tiden är motsträviga om det här med att börja hundträningen med en valp och inte sitta och vänta på att dem är över året innan man sätter igång. Jag fick liksom en kommentar på instagram, ordagrant, om hur en tjej "blir så ledsen" av att se sådan här träning med en valp. Det var alltså på filmen om lekträningen i centrala Luleå. "Man ska lägga grunder och inte hetsa till eliten". Jag liksom ba: que?! Vad tycker du att det ser ut som att jag gör? Ser det ut som att jag tränar dirr.apportering och blir megabesviken när det blir fel med min 17 veckor unga lillvovve? Dessutom om jag tränar dirr.apportering eller annat hade jag aldrig valt att bli besviken om det blir fel, oavsett hundens ålder. Jag väljer att se hundträningen som något megasuperduper-kul. Ingen hets till eliten som innebär press. Om jag sätter upp ett mål att starta lydnadsklass 1 i mars handlar det verkligen inte om att skynda sig någonstans. Det handlar om att jag tycker att hundträning är så jävla kul och att det är så förbannat fränt att se om vi klarar av att uppnå ett utsatt (men herregud, inte livsviktigt) mål. 

 
Det säger liksom mer om personers, som ifrågasätter, syn på hundträning än vad det säger om min syn. Jag hade absolut kunnat vänta med att börja med Härja och endast ägna mig åt att lära henne gå fint i koppel, hälsa fint, göra vackertass, sitta på kommando (hon kan btw inte ett enda utförande-kommando än, hehe...), inte tigga vid matbordet och liknande. Men vad tror ni att hon tycker är roligast? Vad tror ni bygger finast relation mellan matte och hund egentligen? Att tjafsa med nå regler kring matbordet eller att leka sig genom livet? Dessutom utesluter inte det ena på något sätt det andra... Tycker ni att Härja verkar tycka att vår relation är dålig? Med tanke på hur intresserad hon är av omgivningen i filmen? Nä, hon väljer säkert mig före allt det där andra på gågatan i centrala Luleå för att hon ligger under strikt hets och press... Makes sense :) Och jag är extremt ironisk för er som inte riktigt fattar galoppen i alla lägen...

Jag blir så trött :) Om hundträningen för er handlar om stress, hets och press. Ja, men då råder jag er inte bara att vänta till hunden är 1 år gammal. Då råder jag er faktiskt till att inte hålla på överhuvudtaget. 
1 Elin & Olle:

skriven

De e skillnad på träning o träning, att leka med en valp, lek träna, så som ja tycker du gör, ser ja bara positivt, du bygger en bra relation med din hund :D som är så värt hela livet!

Sen finns de dem som kräver extremt mkt av sina valpar, o bli besvikna när de inte funkar osv...

Kommentera här: