Min vän Hugo och jag

Jag och den här grabben har kommit överens om att vi lägger alla planer som har med tävling att göra på is. Och det känns så himla bra i mattehjärtat att ha lyckats komma fram till det beslutet. 

Det blir för jobbigt, för oss båda. Jag vill sååå himla mycket och därför hamnar omedvetet (!) vår relation lite i gungning när vi hela tiden tragglar, tragglar, står och stampar på samma ställe. Jag är inte besviken på honom, och jag klarar rent generellt av att se på tävlingar som någonting utan krav, press och hets. Men när man vill någonting så himla mycket så får man såklart dippar av besvikelse och det blir då såklart även svårare att uppskatta alla hans 100-tals grymma sidor han har när man inte riktig får den där lilla viktiga ena sidan att fungera. 

Därför är det nu så jäkla skönt att släppa de där etsande tankarna om "när ska ni tävla då?" och bara HA KUL, göra det vi känner för och bara göra sådant som Hugo är bäst på - att vara min allra bästa kompis liksom. 

Vi kanske tävlar om 4 år om vi känner oss redo då. Jag menar 7 år är ju ingen ålder?! Vi kanske tävlar redan nästa säsong om vi känner för det men vi kanske heller aldrig tävlar. Alla hundar blir inte tävlingshundar, och det ÄR okej. Han är trots allt min allra bästaste självklaraste kompis. 
Du och jag, pucko popcornet. ❤️❤️


I veckan har vi en fågel på tining som det ska bli så kul att testa lite apporteringsträning med. Så kul! Jag blir bara mer och mer sugen på jägarexamen.

Kommentera här: