Ju mer jag lär känna Härja, desto säkrare blir jag på att jag inte vill ha en aussie igen... För HUR (i rena ramaste helvetet, på renaste ramaste svenska) ska jag kunna få en lika bra?!

Jag blir ännu mer bekymrad när det nu i dagarna har varit en hetsk debatt i aussie-forumet på facebook där både det ena och det andra uppmålas om rasen. Jag vet ju att det är, i alla fall enligt min mening, en av de allra mest spretiga raserna både arbetsmässigt, utseendemässigt och rent mentalt/nervmässigt. Jag skulle ju inte ens ha aussie från början av den anledning. Men jag trodde ändå inte att det skiljer sig så mycket i hård/mjuk, samarbetsvillig/"kan bäst själv" som det uppenbarligen gör. Jag kan ju inte säga att de som sitter med dessa egenskaper hos hundarna (och många rådiggar mest troligt dessa egenskaper också) ljuger eller ha fel. Det är ju så hos dem. 

 

Jag gillar ju hundar som är mjuka och formbara, som tycker att matte är coolast i världen och är väldigt mån om att vilja vara till lags och "göra rätt" bara för den goda sakens (och kanske relationens) skull. Icket att förväxla mjuk med nervsvag och ängslig. Två helt olika saker, även om de ibland kommer "i samma paket", men det behöver inte höra ihop menar jag...

De flesta aussies jag har sett är jätte matte-gris:iga och är snarare för sugen på att vara matte till lags och matte nära än att hitta på hyss likt "jag kan bäst själv", "fuck you, hej då, ses sen". Men å andra sidan rör jag mig mest på bruks- och lydnadstävlingar och jag tror inte att det är de som "kan bäst själv" som lyckas bäst, eller kanske överhuvudtaget syns där, ...med risk för att trampa någon på tårna, men egentligen bara i försök till att se på det hela för hur det faktiskt är, och någon slags förklaring till min (enligt mig) förskönande bild av aussien då.

 

Om vi pratar om aveln mer generellt så tycker jag att många generaliserar att vissa raser dras med problem, och så är det ju, men det behöver ju inte betyda att en valp därifrån måste drabbas av den defekten. Typ HD. om HD är frekvent inom en ras så är det ju egentligen inte stämplat i själva rasen att "den valpen måste få HD för att den är av den rasen", det är ju fortafarande individ-beroende/-anpassat. Sen att det är en större frekvens med HD inom rasen gör såklart att aveln för att få bort HD blir svårare, men det är fortfarande individers HD som nedärvs, inte en stämpel som "följer med" rasen likt att det "måste vara så för att den tillhör den rasen". Förstår ni skillnaden och hur jag menar?

På samma sätt fungerar det ju med mentaliteter. Visst, om de tillhör samma ras så har det väl mer eller mindre ett mått på hur de fungerar med tanke på ursprung och användingsområden, men det är fortfarande föräldrarnas (och bakomliggande indivers) egenskaper och personligheter som nedärvs. Så är det. 

Jag och Emelie diskuterade faktiskt det rent allmänt på träningen i måndags - att en bra hund är alltid en bra hund, oavsett ras. Det finns alltid någon bra jävel (och ibland också extraordinär jävel, mot för hur de "egentligen" bör vara) inom varje ras, men det säger mer om den individen (och kanske den tränaren) än om rasen i sig egentligen. En riktigt bra schäfer är en grym hund, en riktigt bra malle är en grym hund, en riktigt bra tollare är en grym hund, en riktigt bra terrier är en grym hund. Precis som tvärtom, en dålig hund är alltid en dålig hund... Med risk att låta hård ;) Men det vittnar kanske inte om hur rasen är överlag, men om man avlar på dessa grymma hundar är det ändå kanske det som nedärvs, deras egenskaper och inte grannens egenskaper som är av samma ras... Även om jag vet att det ofta är mer komplicerat än så... Men en liten tankeställare bara från mig idag :)