Jag läste just ett blogginlägg som satte pricken över i:et. Exakt såhär är det ju.

 

"Visst är man i många fall oerhört partisk med sin älskling, så även jag, men även solen har sina fläckar. Det vet alla om. Därför känns det så falskt på något vis när man aldrig någonsin nämner akilleshälen på sin stjärna utan bara framhäver det som är bra.

Vissa saker vill man inte dela med omvärlden, det köper jag, men har man valt att vara en offentlig person som det blir när man har en blogg så tycker i alla fall jag det är roligare om man får följa både med OCH motgångar. Att bara läsa en blogg där allting är så sockersött och perfekt är inte intressant för mig, för det speglar ofta inte verkligheten. Alla har ett träningspass någon gång som går åt helvete, ett hundmöte som blev uppåt väggarna, men vadå? Du har väl ingen sämre hund för det. Det är ju bra om man slipper uppfinna hjulet flera gånger. Om något gått fel och man hittat en lösning på det, perfekt! Då kan även jag eventuellt ta med mig det i min träning och fortsätta utvecklas.

Men smaken är som baken. Det som intresserar mig är ärligheten och känslan i det många skriver. Det får en att verkligen bli genuint glad om det fungerar och någon lyckas. Bara rapa upp ”duktigheter” utan att visa sig mänsklig är inget för mig, och tur är väl att jag har möjligheten att inte läsa dessa bloggar utan läsa de jag känner mig berörd av"

Som amen i kyrkan!